tårarna är nog den lättaste utvägen för mig, eller den enda utvägen. på gott och ont, svag eller stark, kalla det vad du vill.
jag mår verkligen dåligt över dethär, jag plågas i det - det försätter mig i den ständiga oron och nervositeten som gör mig okoncentrerad i allt.
ett krossat hjärta försätter hela kroppen i trans, värre smärta är svår att åstadkomma.
just på grund av att du betydde så oerhört mycket för mig, just därför ligger jag här nu, men tårarna strömmande nerför mina kinder.
jag skyller inte allt på dig, allt var oss bådas fel, men ändå står vi här - slagna båda två.
om jag klarade sanningen, så gör du det med - men vi både vet, att den gör ont. så fruktansvärt ont.
jag gav dig så oerhört mycket av mig, så mycket jag inte kan ta tillbaka nu, det som gör att jag står här - ohel.
jag förlitade mig på dig till femhundra procent - du vände ryggen till och lämnade mig kvar, sårad av dina ord.

kanske var det livets naturliga gång.

tårarna rinner, okontrollerat när jag vandrar ner för korridoren.
samma sak händer, när jag går där tyst med dig, genom stan, tills du greppar mig och tårarna bara forsar som den vildaste fors.
vi vet de ord som inte talas, vi vet både två hur ont det gör.
vi står där i en blandning av tårar, skratt, fina ord och hemska tankar.
tanken av att byta tillbaka, lämna allt bakom.
ta den lätta vägen, som inte ens är min att gå.
skadan är redan skedd.
du säger att vi fattade allt så olika, att det går, efter lovet.
jag säger nej. gång på gång.
jag känner hennes ignorens, hennes nonchalans.
det är på grund av henne som tårarna ständigt bakom min ögonlock.

jag hade gjort vad som helst för att få vara där nu, på en klippa i ett soligt främmat land. med kvällssolen i ögonen och det enda som fanns var mina tankar.
och alldeles bakom mig fanns tre personer som jag älskade så högt, en trio som sedan dog ut, året efter.
förlorade relationer.

just ikväll skulle jag gett vad som för känslan som fanns på den klippan, vad som.
känslan av att ingenting var förlorat, känslan av lycka och total frid.
den ständiga magkänslan och brännande ögonlocken var inte ens inbildningsbar då.
inget av det här var det då.
jag kommer ihåg dagen så väl.
jag och min bästa vän hade varit vänner i sex år, en vänskap som dog, ett halvår senare.
och den där vännen som jag då hade känt i två år, hon som kunde alla mina hemligheter, hon vars namn jag inte längre yttrar, hon som kände mig så väl, jag som kände henne så väl. vänskapen som slutade med onda blickar och tomma ord på en arena i Malmö, precis innan vårt favorit band skulle spela.

om jag ändå vore i ett soligt främmande land just nu, om solen ändå stekte och lyckan var total. om det ändå var de vackra känslorna som sköljde över mig ikväll.

jag vet knappt vad det handlar om längre.

tårarna rinner som forsarna i Viktoriafallen. det är en ångest som jag aldrig känt förut, aldrig såhär stark, aldrig såhär plötslig, aldrig såhär förlamande.
jag ångrar hårt, så hårt att ni ens fick veta. men jag trodde, jag trodde att om jag berättade för er, så skulle det kännas bättre för mig. för det är ju trots allt bättre att dela på allt, det blir mindre att bära då.
egoistiskt kanske.
men att någon lätt form av utfrysning var svaret, var det sista jag nånsin väntat mig, från er. vi delade så nära som allt, jag kände er, jag visste vilka ni var.
eller kanske det först är nu som jag inte förstått att jag kanske inte ens vad hälften av det är för mig för er. det var så, så lätt för er, att bara frysa ut mig.
det var så lätt att bara gå förbi, låta tårarna rinna och gå åt ett annat håll.
det kan ha varit den värsta känslan i mitt liv.
när jag stiger in i ett rum, ett rum som är så associerat med kärlek och vänskap. vid första anblicken ser jag hur era hjärnor arbetar för att komma på en rimlig förklarning för varför ni sitter där, egentligen. ni klurar och klurar för att jag inte ska förstå sanningen.
ändå är jag inte så dum, jag såg det. såg hur ni förbannade er själva för att ni var tvungna att se mig. förbannande er för att jag på något sätt hade hittat er.
ni som brukar vara så fulla av kärlek och fina ord blev bara som en karusell i min hjärna.
jag har aldrig känt mig så illa till mods som jag gjorde när jag satt där, tillsammans med er, det kändes som om jag inte ens kände er längre.
som om mina två fina fina vänner hade gått upp i rök. till varandra var ni precis som de underbara vänner jag älskade att spendera så mycket tid som möjligt med, men så fort tonen riktades till mig, så försvann allt.

ni måste förstå, jag älskar er av hela mitt hjärta.
ni var som små änglar i min vardag.
det finns så mycket kvar, efter så få dagar.
jag vågar knappt tänka på hur allt skulle bli utan er, hur dessa ett och ett halvt åren skulle bli utan er.
jag har en sån kärlek till er, en som knappt ord kan förklara.
men jag lovar, att om ni trivs bättre ihop så håller jag mig undan.
jag vill inte såra er, jag vill inte vara den som tar veck era drömmar.
ni betyder så oerhört mycket för mig, obeskrivligt.
jag skulle hata mig själv om jag förlorade er.

jag spyr upp känslorna.

jag är i vägen, jag är dum, jag vill helst försvinna i dessa stunder.
skratten hörs alltid lång väg.
jag är aldrig där.
livrädd för att förstöra det ni har.
livrädd för att vi inte ens är hälften av vad jag tror vi är.
rädd för att jag bara är en fin gest, för att inte lämnas ensam.
så rädd att våra skratt ska dö ut och lämna mig kvar.
livrädd för att jag inte ens är hälften av den vän ni tror jag är.
jag vet att allt skulle bli så mycket lättare för er då, när jag inte fanns.

vissa kallar det att medvetet leka med döden men jag vet inte. det är bara mer som en motivation, en tävling. tävlingen tar förvisso aldrig slut men motivationen finns ju alltid där, bara lite till, bara lite till. jag menar, om det nu funkar som en motivation i vardagen, varför inte använda den?
visst. den kan få en att må skit men samtidigt finns det gånger som man bara älskar de där siffrorna som står på dendär displayen. men känner detdära JAAAAA som ekar inne i huvudet. en sån härligt känsla.
det är ju inte så att det handlar om att tappa alla kilon, mer bara att få utsidan att se lite bättre ut.
egentligen så har jag blivit rätt glad över de sju kilon eller så som gick bort i höstas, det känns bra. och nu känns det bra.
jag skriker aldrig över kroppen när jag kollar mig i spegeln, det är inte riktigt utsidan som värderas då. utan mer insidan, som jag tror speglas i mina ögonen, jag kritiserar ögonen för vad de speglar, i princip.

det anses vara dåligt, jag vet. men om det hjälper en att vara motiverade så? jag menar, dessutom så hjälper den ju en att hålla ens vikt typ. som en slags ometer.

Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är

Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss



vår låt.
vissa minnen lever kvar, vissa ljus släckts aldrig, ja.
i hjärtat kommer vi alltid finnas kvar, där någonstans lever du kvar än, min vän.
en bit kommer alltid komma ihåg dig, men jag antar att det är så det är.
alla sätter sina spår, vissa djupare än andra. men du, du stampade hårt.
märkena finns kvar än, vill du kräva upp dem? stampa om och om igen?

trots sårbarheten och tveksamheten som du försatte mig nu, du var den vännen som jag aldrig förtjänade, den som var för bra för mig, varför ville du ha mig? rent skoj från din sida? jag var inte nog för dig, ja jag vet.
såna som dig och mig, vi går inte ihop.
nej. du var för bra för mig. så måste det ha varit.
så var det.
därför slutade allt utan ens ett 'hejdå'.

jag vet inte, eller jo. jag har tänkt mycket på det på senare tid. hur man lyckas hålla ihop vänskaper och relationer? tänkt på hur det blir efter den där studentdagen i juni om lite mer än ett år - alla relationer är så självklara för mig nu men sen då? när jag har flyttat, när det krävs mer än skolan och kanske ett litet sms för att hålla ihop det? kommer jag att klara det då?
för när jag tänker på det, så är jag nog rätt dålig på att hålla ihop mina vänskaper, faktiskt. jag låter dem bara rinna iväg, låter dem försvinna. som en våg över stranden.
hur är man någonsin beredd på ett farväl?
att sätta relationer på prov är ingenting jag längtar efter, kanske mestadels för att jag har för många som kommer fallera. för många som kommer rinna ut i havet.
eller har jag fel? är det de som kommer lyckas? är det de relationer som jag inte har minsta tro på som kommer hålla genom allt? och de som jag tror mig veta kommer hålla, som jag tror har band gjorda av stål - är det de som kommer fallera? är det de som betyder allra mest som kommer rinna ut som tidglaset under ett spel?

framtiden.
så vemodig.
så längtad men ändå så fruktad.

bästa vänner

smärtan är enorm.
när du säger saker som får mig att tvivla på min existens.

jag vet.
jag tillhör den delen som påverkas så hårt, som tar allt så hårt.
där alla onda ord blir som ett nytt slag i magen, hårdare för varje gång.
där vartenda viskning blir till baktalande ord, där vartenda skratt jag hör är en negativ kod för mig.
jag hatar orden vars viskningar blir till hat för mig.
där allt jag gör blir till fel, ingenting, ingenting, ingenting, är nog.
där jag är ingenting och det är aldrig nog.
aldrig.

jag kan inte sätta ord på det ikväll.
det mesta är bättre, livet är bättre, allt känns bättre.
men fortfarande är det nånting som stör, nånting som ligger där och stöter, något som inte vill bryta sig loss.
jag klagar inte, allt är bra - mitt liv är i balans, det är perfekt - nästintill om jag ska vara ärlig.
småsaker fattas men jag är lycklig. jag borde vara lycklig.
eller, jag är inte olycklig, inte på något vis.
men detdär lilla som stör, det stör.

kan det vara nåt jag saknar?
visst, visst saknar jag de människor som lämnat mig, människor jag har kastat bort, människor som naturligt försvunnit, människor som lämnat utan ord, människor som inte längre är det dem en gång var.
människor jag en gång älskat - och kanske fortfarande gör.

kan det vara den jag blivit?
att jag från stund till stund inte känner igen migsjälv.
att jag har vuxit som person till något som jag trodde var bättre, mycket bättre.
en positiv förändring.

jag vet inte, men allt jag vet är att någongång, någonstans kommer det att lösa sig.
någonstans kommer jag bli hel.

jag börjar få ångest nu.
jag visste att dethär skulle komma, jag visste datumet, jag visste allt.
ändå, sitter jag här nu, rädd för framtiden.
rädd för hur det ommer bli, rädd för dina tankar och ageranden.
du vill inte ha mig där, jag förstår.
det hade inte jag heller velat.
och det skär i mig att jag behövde genomlida det för att du skulle förstå.
fortfarande, du känner inte mig.
hur ont det än gör att säga det.
instinkten finns inte kvar.
det du och jag som en gång fanns, försvann för längesen.
det försvann med slagord och hårda handlingar.
sanningen finns inte längre, det är bara en blandning av våra lögner.