vi, du och jag, oss, dem - allt är borta med vinden och det gör så ont, så ont.

kommer hon glömma mig? hatar hon mig? kommer hon någosin se på mig som hon brukade igen?

men jag visste ju det. förlorade vänskaper gör ont.

det spelar ingen roll att vi inte är ovänner, dethär är nästan värre. vi säger en mening eller så till varandra, men så fort den andra börjar prata så vänder vi bort. en överdos.

den oroliga magkänslan som styr allt jag gör, kontrollerar alla känslor som bara växer och växer i mig.

en blick, jag är borta.

jag blir som värst av att kolla in i dina ögon, av att höra din röst. det skapar en avundsjuka som jag inte trodde fanns hos mig, som jag inte trodde jag var kapabel till.

kommer vi någonsin hitta tillbaka igen? till de stunderna som ligger mig så varmt om hjärtat? går det, kan vi, vill du?

men jag vet.

det var min förlust och inte din. det var jag som bröt ihop som ett litet barn. det var jag vars tårar rann. det var mitt hjärta som till viss del brast.