jag klarar mig aldrig ensam
Allmänt
Oktober 2013
Exeggutor.sejag klarar mig aldrig ensam
00:57:18 | 
jag sänkte min gard, som man gör när man känner sig älskad. för, det är väl det man gör? när någon säger jag släpper dig aldrig. för det är väl det man gör när någon kommer en nära, sådär nära som bara ett fåtal människor nånsin gör. precis det som händer när tilliten överstiger 100 procent och man litar på personen mer än man litar på sig själv, egentligen.
just i den där stunden när hjärtat och känslorna styr över det logiska och bestämmer att den här personen älskar dig tillräckligt högt för att få ta del av de hemligheter som ligger och trigger en djupt, djupt inne. den hemligheten som man tvivlar på när man berättar, ifall personen inte är beredd. men sen så påminns man ändå om att det är lättare att bära om man är två, man påminns om att när två boxas så blir slagen hårdare, man påminns om att tillsammans är vi starkare, för det är ju trots allt sant, så sant.
så man berättar. utlämnar, utplånar sig själv till max i hopp om att personen man anförtrodde allt ska ge allt tillbaka till en. att den ska bevisa att det var värt det. i hopp om att det är deras hand som hjälper en upp ifrån det där stengolvet, i hopp om att bandet är tillräckligt starkt för att lyckas bära allt för oss båda. utan brustna hjärtan.
ett brustet hjärta. det är denfinitionen på vad som händer när personen man trodde kunde ta allt, personen som skulle lyssna, som skulle hjälpa en att gå vidare på livets långa stig, personen som skulle veta så mycket, personen som skulle älskas så högt, när just den personen tar en del av hela dig. och bara går sin väg.
när personen som du anförtrott dig allt till, när just din person lämnar dig kvar. bruten. och bara går sin väg. utan ett ord.
det är då, när man ligger på stengolvet och förbannar sig över sin dumdristighet, över hur man kunde lämna ut sig själv när det fanns en risk. det är då man inser att kanske det inte finns en människa som man kan anförtro sig till då, det kanske inte finns någon som älskar en så högt att den skulle vilja bära den tunga ryggsäcken med en. och även om det skulle göra det, så skulle man aldrig våga, aldrig igen. för det finns fortfarande en bit som saknas, en bit som aldrig kommer igen. den biten som ersatts med en ekande tomhet. den biten som aldrig kommer tillbaka igen, så då kan du aldrig ge bort den igen.
men tomheten ekar fortfarande inom mig, där biten som nu är din en gång satt.
Juni 25, 2011
känslan när alla känslor sätter sig i magen med en nervositet som styr allt, är förvirrande, det är förlamande. det är vansinne egentligen, när kontrollen helt plösligt försvinner ur ens egna makt. när den onda demonen inom en styr vartenda handling, då kontrollen helt försvinner ur ens egna händer. när det inte längre är jag som hetsäter, när det inte längre är min tanke, min handling, utan att den kommer från någonannanstans, någonstans som jag inte har någon som helst kontroll över. eller känslan av att nervositeten mättar magen totalt. för det är precis vad den gör, när de värsta känslorna når ytan. det är precis den känsla som uppstår när självkänslan sjunker genom jorden. det är då som makten försvinner. det är då.
echos of silence
en blank sida och två timmar. insidan ekar tom efter alldeles för många tårar som runnit i alldeles för många nätter. jag släpper inte taget, det är mitt fel. jag släpper det inte. jag hänger mig fast, vid hoppet. hoppet om att vi kommer lyckas, du och jag. hoppet om att den värsta stormen är över men samtidigt rädslan över att den knappt har börjat. när jag vänder mig om så står du inte där med dina öppna armar, det är inte längre ditt leende jag ser, inte längre skratt som får mig lycklig. det är inte längre vi.
vi blev ni och mitt hjärta ekar tomt. tomrummet som ni lämnade ekar som röster av ungdomsskrik i en statstunnel. mina tårar har ingen riktig innebörd längre utan de är mer bara ett bevis av en smärta som varat för länge, bara ett bevis på hur hårt elden brände.
varje gång jag ser mig själv i spegeln, förvandlas det fina leendet till salta tårar när jag påminns om orkanen på insidan. orkanen som har stormat tillräckligt länge för att lämna brända hål i det sköra hjärtat. orkanen som har härjat förlänge för att jag inte ska känna igen smärtan. smärtan som sakta men säkert övergår i en längtan, en längtan efter en vändning. längtan efter något eller någon att fylla det tomrum som lämnades med dörren så starkt på glänt att jag inte har styrkan att stänga den själv.
vi blev ni och mitt hjärta ekar tomt. tomrummet som ni lämnade ekar som röster av ungdomsskrik i en statstunnel. mina tårar har ingen riktig innebörd längre utan de är mer bara ett bevis av en smärta som varat för länge, bara ett bevis på hur hårt elden brände.
varje gång jag ser mig själv i spegeln, förvandlas det fina leendet till salta tårar när jag påminns om orkanen på insidan. orkanen som har stormat tillräckligt länge för att lämna brända hål i det sköra hjärtat. orkanen som har härjat förlänge för att jag inte ska känna igen smärtan. smärtan som sakta men säkert övergår i en längtan, en längtan efter en vändning. längtan efter något eller någon att fylla det tomrum som lämnades med dörren så starkt på glänt att jag inte har styrkan att stänga den själv.