jag kan inte sätta ord på det ikväll.
det mesta är bättre, livet är bättre, allt känns bättre.
men fortfarande är det nånting som stör, nånting som ligger där och stöter, något som inte vill bryta sig loss.
jag klagar inte, allt är bra - mitt liv är i balans, det är perfekt - nästintill om jag ska vara ärlig.
småsaker fattas men jag är lycklig. jag borde vara lycklig.
eller, jag är inte olycklig, inte på något vis.
men detdär lilla som stör, det stör.

kan det vara nåt jag saknar?
visst, visst saknar jag de människor som lämnat mig, människor jag har kastat bort, människor som naturligt försvunnit, människor som lämnat utan ord, människor som inte längre är det dem en gång var.
människor jag en gång älskat - och kanske fortfarande gör.

kan det vara den jag blivit?
att jag från stund till stund inte känner igen migsjälv.
att jag har vuxit som person till något som jag trodde var bättre, mycket bättre.
en positiv förändring.

jag vet inte, men allt jag vet är att någongång, någonstans kommer det att lösa sig.
någonstans kommer jag bli hel.

jag börjar få ångest nu.
jag visste att dethär skulle komma, jag visste datumet, jag visste allt.
ändå, sitter jag här nu, rädd för framtiden.
rädd för hur det ommer bli, rädd för dina tankar och ageranden.
du vill inte ha mig där, jag förstår.
det hade inte jag heller velat.
och det skär i mig att jag behövde genomlida det för att du skulle förstå.
fortfarande, du känner inte mig.
hur ont det än gör att säga det.
instinkten finns inte kvar.
det du och jag som en gång fanns, försvann för längesen.
det försvann med slagord och hårda handlingar.
sanningen finns inte längre, det är bara en blandning av våra lögner.