jag hatar hur uppdelat det är, hur fel det är. jag avskyr verkligen hur falskt vi gör det. jag tycker verkligen inte om hur vi alltid är tre men vill bara vara två. en är alltid överflödig, en är alltid för mycket, en vill alltid gå därifrån.
det dåliga samvetet kickar in för både dig och mig. du och jag, är inte detsamma utanför skolan. vi är inte dedär bästa vännerna som jag trodde hade kommit tillbaka efter sommaren. för när jag träffar dig utanför växjö frias väggar, så är du densamma, då är vi densamma. då är vi du och jag, då är vi det underbara-fantastiska-älskade vi.
vi har haft så många planer du och jag, så många drömmar, så många efterlängtade minnen. för jag kommer ihåg det så väl.
från början, där på hösten i ettan, så vi var nyfikna, vi var nya för varandra men det växte så fort. jag tyckte om dig från första stund, vi klickade nog helt enkelt, du och jag. det blev sommar och vi drömmade om att åka utomlands ihop, du och jag. vartsomhelst. att få umgås med dig i en vecka i sträck lät så himla himla bra då och det gör det fortfarande. men förra sommaren kom och gick, den bestod mest av långa sms och samtal om att vi ville byta skola, att vi ville bort från tegner och litenheten. vi ville börja om, någon annanstans. tillsammans. åh. vad mycket planer vi hade, vi ville till Göteborg, till London. vartsom egentligen.
men efter mycket om och men, så hamnade vi på fria. och där började det. förra hösten var den bästa i mitt liv, jag fick vara med och vinna ett val, jag trivdes som fisken i vattnet i skolan och vi kom bara närmre och närmre varandra.  det var dig som jag ringde närsom, det var min bästa vän. vi drömde om studentåret, om festerna, studentmössorna och hur lyckliga vi skulle vara när vi sprang ut där, i juni 2012, gråtandes av lycka.
men vår eufori av vänskap dog bara månader senare. den lilla trio som vi hade bildat dog och samtidigt så dog vi. för vi skrattade inte längre tills vi låg dubbelvikta på golvet i mitt rum, vi drömde inte längre om att resa till när och fjärran ihop, vi vi längtade inte längre till att få uppleva det lyckligaste året i vårt liv ihop och vi var inte längre dendär fina definitionen av bästa vänner. du var inte längre min första tanke när något hade hänt och jag var inte din. vi gömde oss mer och mer för varandra, vi visste bara mindre och mindre om varandra. tillslut så existerar knappt ett hej mellan oss i skolan längre med det uppföljdes alltid av långa förklarande sms om hur svårt allt hade blivit men samtidigt hur vi inte ville släppa varandra, vi var ju trots allt vi. vi hade ju varit som systrar, så nära var vi.
men sen kom ännu en sommar och visst sågs vi inte mycket men vi saknade varandra och vi blev vi på nytt igen. vi längtade efter allt som vi skulle göra, efter picknikar, eller vinkvällar- efter allt som vi skulle göra i den svenska sommarvärmen. och vi blev vi igen.
och så började skolan och vi var tillbaka igen, tillbaka till detdär att vi inte kunde vara bara vi för att det fanns en tredje part. och vi skalades sakta men säkert, mer och mer bort.
och där är vi nu, på varsin sida- desperata för att hålla fast, hålla kvar. för studentåret skulle ändå bli vårt. det ska bli vårt.

jag hatar att inte ha kontroll. för jag är den tjejen som planerar allt, där även spontaniteten skrivs ner i kalendern. jag är tjejen som vill ha kontroll över allt som händer, även när det inte är möjligt. ni kanske känner igen er. men trots det, så är jag en tjej som tappar kontrollen, så lätt, så lätt. någon som så lätt trycks ner av ord och blickar men samtidigt en tjej som lyser upp av några få fina ord och en varm kram. jag påverkas lätt av allt och alla, jag skulle ge upp allt för det mesta. jag är hon som gör det mesta för att vara alla till lags vilket egentligen bara sårar mig själv. jag är definitionen av en människa som vill vara på alla ställen samtidigt, som vill umgås med alla samtidigt. men ändå så är det bara en bråkdel.