Hon är så fantastisk att jag inte kan sätta det i ord. hon älskar som ingen annan någonsin gjort och hon bryr sig mer än någon annan någonsin vågat.

O när jag tappar migsjälv, när jag faller och när jag hatar, slår och sparkar på migsjälv, ja när jag vill ge upp.

Då står hon där, i vägen för mig och självdestruktiviteten.

Då står hon där, vid min sida och säger så vackra saker, så fina ord som jag aldrig innan hört. Ord som passar på alla andra utan mig.

Hon säger att hon älskar mig, att hon aldrig släpper mig och att jag är den mest godhjärtade människan hon känner.

Jag säger att hon är alldeles för snäll.

Och det är där, mitt på en gata bland vackra lovord om en vänskap som aldrig tar slut som hon greppar tag i mig och lovar att kämpa mot djävulen på axeln tillsammans med mig.

Det är den absolut bästa stunden i mitt liv, den stunden när hennes vackra röst skriker av ärlighet när hon försäkrar mig om att vi är ett vi som aldrig dör ut.

O jag älskar henne så jävla hårt för det.