tårarna rinner, okontrollerat när jag vandrar ner för korridoren.
samma sak händer, när jag går där tyst med dig, genom stan, tills du greppar mig och tårarna bara forsar som den vildaste fors.
vi vet de ord som inte talas, vi vet både två hur ont det gör.
vi står där i en blandning av tårar, skratt, fina ord och hemska tankar.
tanken av att byta tillbaka, lämna allt bakom.
ta den lätta vägen, som inte ens är min att gå.
skadan är redan skedd.
du säger att vi fattade allt så olika, att det går, efter lovet.
jag säger nej. gång på gång.
jag känner hennes ignorens, hennes nonchalans.
det är på grund av henne som tårarna ständigt bakom min ögonlock.