När du träffar mig för första gången så kommer du tänka på glädje, på engagemang och på målmedvetenhet. När du frågar mig hur jag mår (i ren artighet förstås) så kommer jag säga 'jättebra' med det stora leendet på läpparna och de nästan glittrande ögonen som säger att jag aldrig har känt känslor av otillräcklighet.
När du lär känna mig mer, mer på djupet, när du ser bakom engagemanget, leendet och fasaden så kommer du möta integritet. Och det kommer att ta dig en lång, lång tid innan du kommer genom den, genom de murar som åren har byggt upp och genom den velande mentaliteten. Bortom integriteten, bortom fasaden och bortom murarna kommer du se en annan verklighet. En destruktiv, ohälsosam och sårbar sådan. Du kommer se tårar, ångest och okontroll. Du kommer att se hela spektrumet på Maddeskalan, du kommer att se hur engagemanget, glädjen och målmedvetenheten bryts ner, bryter ner allt det positiva som jag är och då kommer du att se, då kommer du att känna mig, när jag ligger i fosterställning på golvet med det elaka monsret på axeln.
- -
Jag är sist kvar på jobbet, ställer upp stolarna och förbreder inför en ny vecka, den som kommer nu redan, om två dagar. Jag känner hur andningen försvåras, hur orkanen härjar inom mig och hur ångesten tränger i magen, bakom ögonlocken, i hela kroppen. Och jag skriker, skriker i de tomma lokalerna, skriker för att kroppen inte klarar mer, jag skriker tills tårarna tar över, tills smärtan går över i hulkande tårar och tills kroppen faller, handlöst. Och det tar en timme, 60 minuter och 3600 sekunder för mig att återfå någon som helst kontroll. Det tar en timme, 60 minuter och 3600 sekunder för mig att lyckas få den nu darrande, skakande och hysteriska kroppen att lugna sig om bara för att lägga sig i fosterställning med huvudet mot golvet och tysta tårar som droppar en efter en på den gröna mattan.
Och jag tänker att de här känslorna har gjort mig till någon annan, dem har förvandlat engagemanget, glädjen och målmedvetenheten till ett inferno tårar, av okontroll och av destruktivitet. Och jag tänker att om detta är den jag har blivit, om detta nu är jag så ska min sfär, min integritet och comfort zone byggas starkare, breddare, högre. Den ska byggas med betong istället för tegel och inte ens de som säger sig känna mig som bäst, inte ens de ska få tränga sig igenom, inte ens kärlek ska fälla muren.
Jag tittar upp från golvet och in i väggen och lovar mig själv, lovar rummet och lovar känslan att ingen någonsin, någonsin ska få se mig såhär. Inte ens jag själv. Monstret ska besegras, jag ska vinna och hjärtat ska få dansa fritt.
Jag ligger på sovrumsgolvet, med den ena handen för pannan och den andra för munnen. Jag trycker ner spyor djupare ner i halsen, låter viljan kväva törsten och och tänker bara på att så länge jag orkar ställa mig på fötterna igen så kommer allt att bli bra. Då kommer elden i halsen att försvinna och då, då kommer magsmärtorna trängas tillbaka långt in i buken, där de hör hemma och då kommer spyan som trycker likt en flodvåg mot gommen att dö bort likt allt det vatten som sköljde bort tusentals av Asiens värdefulla liv.
Jag reser ett ben, tänker att det är viljan som bär mig. Jag reser andra benet och skjuter armen mot magen i en reflex när smärtan paralyserar hela kroppen medan flodvåg pressar hård hårdare hårdast mot gommen. Viljan ger vika för naturens krafter och benen som paralyserades av smärtan, de löper amok mot toaletten. Men flodvågskatastrofen löper fortare än mina snart tjugoåriga ben och det blåa badrumsgolvet färgas lätt rosa medan hela kroppen skriker inför vad den rosa färgen egentligen betyder och jag viskar så knappt mina egna öron hör
fan inte en gång till.
åtta timmar senare ligger jag där där där. Jag är tillbaka, balanserande på livets tunna linje. Med slangar åt alla håll och en artärnål i varje arm och den outgrundligt oumbärliga smärtan som strålar likt salt i ett öppet sår, genom blodkärlen. Jag gråter hulkar skriker, hatar mig själv och känner hur de svarta ränderna på kinderna nästan bränner sig fast, brännmärker smärtan. Jag sätter mig upp, hulkgråter mig genom insoleringen och jag känner hela intensivvårdsavdelningen hör hur jag gråter med hela kroppen, med allt jag har och allt jag är. Bestämmer mig för att låta kroppen tala, låta den gråta hulka skrika tills smärtan inte längre finns där eller åtmindstone tills den inte längre ger mig hulkningar som snuvar mig på andningen.
Det går en timme. Det går två. Jag rotar fram hörlurarna, lägger mig mot den blöta kudden och låter tårarna rinna, ljudlöst denna gång.
This is my prayer in my hunger and need. My God is the God who provides
Jag skriker igen, ber om Guds hjälp, ber om förlåtelse och lovar mig själv och hela världen att nästa gång jag hamnar här så är det helt kroppens fel och inte mitt. Destruktiviteten ska släppa greppet om mig, låta mig gå fri.
I am a conqueror and co-heir with Christ. So firm on his promise I'll stand.
Något form av bottenskikt
Allmänt
Oktober 2013
Exeggutor.se
18:13:35 | 
