från början tog jag illa upp, trodde att det var något negativt, något egoistiskt. var fortfarande nedtryckt av jantelagen och ville inte framstå som att jag försökte vara någon.

för nej, jag var inte modig. modiga var människor som klättrade i berg, hoppade fallskräm och ja, de som kunde hålla ormar runt halsen utan en glims av rädsla i blicken. de som flyttade världen över var ju också modiga. eller de som blev kära, de som kunde känna och var mottagliga för kärlek. de var också modiga.

men jag, jag var ju bara rädd för allt det där. rädd för att klättra i berg, ormar var ju min allra värsta fobi men mest av allt så var jag ju livrädd för att bli kär men om möjligt ännu mer rädd för att inte bli det, rädd för att känna kärlek men ännu mer rädd för att inte känna någonting alls.

men vad är mod egentligen? jag har alltid trott att vara modig är att inte vara rädd. jag växte ju med pippi var den modigaste i världen för hon var ju inte rädd, för någon eller något.

men ändå har det för många, inte för mig- varit prestigefyllt att vara modiga. människor ser upp till modiga människor, de har något som inte alla har. modet. modet som kommer att ta dem långt.

så det tog mig en lång, lång tid. lång tid att förstå, på riktigt- att mod inte finns utan rädsla. för även om jag är rädd till livet för döden, för kärlek och rädd till döden för att känna, så är det den känslan som förvandlas till mod. nu tror jag mer att det är mod när vi kontrollerar våra rädslor, det är när våra rädslor triggar oss som vi blir modiga.

mod är bra. och nästa gång någon säger att jag är modig, så ska jag bannemig tacka med kärlek för det är bara när rädslorna förvandlas till mod, som vi på riktigt känner allt.

ja. när rädslorna blir till mod, då ska vi vara stolta. för något finare kan man inte vara, kan man inte känna.

så fina vänner. kom ihåg, att mod är inte att inte känna rädsla utan tvärtom. det är först när vi är rädda som vi kan vara modiga.