De orden kan verkligen inte vara mer sanna än så. För vi, eller iallafall jag drömmer så himla ofta om att vara något mer, man strävar alltid efter mer, efter något som man inte är. Och allt för ofta får vi höra att det är fel, vi ska vara oss själva, i alla lägen och aldrig någon annan än just jag. Men behöver det verkligen vara så? Ska vi verkligen stämpla alla som en person och aldrig låta dem utvecklas till det större, till det bättre? Att vara sig själv och stå upp för sina värderingar, sin tro och sina hopp är en sak, något som man alltid ska slå fast vid, för att inte bli någon annan, för att inte vandra i osäkerheten. Men att alltid utmana sig själv är att ständigt förnya och utveckla sig själv för att alltid sträva efter att se världen på nya sätt. 

Och kanske är det så att vi aldrig på riktigt hittar oss själva, att livet kanske är vägen till det, liksom ultimata jag. Och när livet är slut, när jag sitter i min gungstol, hundra år gammal och blickar tillbaka på livet som gått vill jag kunna skratta, le och må bra. Jag vill kunna se tillbaka och inse att jag, lilla jag spenderade mitt liv med att utvecklas, med att alltid sträva efter nya mål för att kunna älska, drömma och främst leva. Jag vill kunna blicka tillbaka och veta att jag, i alla möjliga situationer, omvandlade rädsla till mod, att jag säkert var både rädd och nervös mer än fler gånger men att det triggade igång mig, att jag aldrig gav mig även om jag levde på hoppet.

För nej, när jag sitter där i gungstolen när jag är hundra år gammal så ska jag veta att jag utmanade mig själv till max, varje dag. Och att jag aldrig var densamma utan att alla utmaningar, alla hopp, alla drömmar och och alla hjärtesorger bara var delmål till nuet.