Ni vet den där junidagen som ni längtat efter sen ni satte er första fot i skolkorridoren? just det, studenten kallas det ju. Den dagen när total lycka sätter sprätt på alla ben i hela din kropp och du mentalt vet, att du aldrig kommer vara lyckligare än när du står innanför skolans dörr, skriker ikapp med de människor som utgjort de tre senaste åren av ditt liv- just de favoriterna som du håller hårt i handen när ni springer ut till friheten till tonerna av avicii? Ni vet den känslan? bra! Då behöver jag inte förklara att den 12 juni var den lyckligaste dagen i mitt liv eller att Aviciis 'sillouettes' är mitt livs soundtrack.

 

Jag kanske inte heller behöver berätta om sommaren efter- den sommaren som bestod av oändliga planer av utlandsresor, festivaler, utgångar, tonårskärlek och evig vänskap. för även om det faktiskt inte blev några festivaler, även om utlandsplanen sprack, sommarromansen tog slut eller även om vi inte dansade till solen gick ner så fanns ändå vänskaper som klarade sig igenom sommarens eviga regn och det var precis därför som sommarlycka levde vidare.

 

Och det är nu när augusti sakta smyger sig på som vi inser att gymnasiet faktiskt är slut och att det där frihetssteget som vi tog den där junidagen faktiskt är som störst nu: nu är vi fria. på riktigt. Fria att göra vad vi vill, när vi vill. Fria att flytta, att börja om, starta på nytt- fria att visa världen precis vilka vi är, vad vi vill och varför just vi kommer att lämna fotspår efter oss.

 

För det är nu, lite mer än två månader efter den totala lyckan som utmaningen kommer. Utmaningen, spänningen och hoppet för framtiden. När alla flyttar eller stannar kvar- pluggar, reser eller jobbar- men det är nu som det börjar på riktigt. Det är ju nu som livet börjar och det är nu som vi får leva i den verkliga verkligheten som bara var bild innan, en bild som blir verklighet nu- nu när allt är för första gången.

Egentligen så kan vi sitta här, sitta och säga, nästan lite klaga på att ingenting kommer bli som förr, att ingenting kommer leva vidare och vi kan nästan sitta och gråta över att alla de hjärtan som vi upplevde alla tonårsrevolter tillsammans med, alla de kommer försvinna, alla de kommer glömma mig och vi alla kommer glömma varandra. 

Och jag ska inte ljuga- jag kommer sakna alla de där hjärtanen som jag upplevde alla tonårsrevolter med. Om det såväl är tjejen som jag känt de senaste sju åren, hon som är min äldsta vän och vi som aldrig säger att vi älskar varandra för att vi vet det såväl ändå- eller hon och jag som delade allt, vi som var bästa vänner men nästan blev rivaler av en vänskap som brann så starkt att den brann upp- eller hon och jag som kan vara så djupa men ändå så oseriösa, vi som kan skratta tills tårarna rinner men också gråta till tonerna av livets orättvisor. 

Men jag vill fira alla fina relationer, alla historier och minnen med att välkomna den nya eran av våra liv. För även om alla relationer inte kommer leva vidare, även om minnen kommer svalna och även om vänskaper inte lever förevigt så kommer den nya friheten ge oss nya vänner, relationer och nytt mod till att klara av alla nya utmaningar. För plötsligt så kommer det finnas ytterligare en dag som går till historien som den lyckligaste i vårt liv och då kommer vi vara glada över att vi levde till fullo när friheten var som störst.