Något form av bottenskikt

När du träffar mig för första gången så kommer du tänka på glädje, på engagemang och på målmedvetenhet. När du frågar mig hur jag mår (i ren artighet förstås) så kommer jag säga 'jättebra' med det stora leendet på läpparna och de nästan glittrande ögonen som säger att jag aldrig har känt känslor av otillräcklighet. 
 
När du lär känna mig mer, mer på djupet, när du ser bakom engagemanget, leendet och fasaden så kommer du möta integritet. Och det kommer att ta dig en lång, lång tid innan du kommer genom den, genom de murar som åren har byggt upp och genom den velande mentaliteten. Bortom integriteten, bortom fasaden och bortom murarna kommer du se en annan verklighet. En destruktiv, ohälsosam och sårbar sådan. Du kommer se tårar, ångest och okontroll. Du kommer att se hela spektrumet på Maddeskalan, du kommer att se hur engagemanget, glädjen och målmedvetenheten bryts ner, bryter ner allt det positiva som jag är och då kommer du att se, då kommer du att känna mig, när jag ligger i fosterställning på golvet med det elaka monsret på axeln.
 
 
- - 
Jag är sist kvar på jobbet, ställer upp stolarna och förbreder inför en ny vecka, den som kommer nu redan, om två dagar. Jag känner hur andningen försvåras, hur orkanen härjar inom mig och hur ångesten tränger i magen, bakom ögonlocken, i hela kroppen. Och jag skriker, skriker i de tomma lokalerna, skriker för att kroppen inte klarar mer, jag skriker tills tårarna tar över, tills smärtan går över i hulkande tårar och tills kroppen faller, handlöst. Och det tar en timme, 60 minuter och 3600 sekunder för mig att återfå någon som helst kontroll. Det tar en timme, 60 minuter och 3600 sekunder för mig att lyckas få den nu darrande, skakande och hysteriska kroppen att lugna sig om bara för att lägga sig i fosterställning med huvudet mot golvet och tysta tårar som droppar en efter en på den gröna mattan. 
Och jag tänker att de här känslorna har gjort mig till någon annan, dem har förvandlat engagemanget, glädjen och målmedvetenheten till ett inferno tårar, av okontroll och av destruktivitet. Och jag tänker att om detta är den jag har blivit, om detta nu är jag så ska min sfär, min integritet och comfort zone byggas starkare, breddare, högre. Den ska byggas med betong istället för tegel och inte ens de som säger sig känna mig som bäst, inte ens de ska få tränga sig igenom, inte ens kärlek ska fälla muren. 
 
Jag tittar upp från golvet och in i väggen och lovar mig själv, lovar rummet och lovar känslan att ingen någonsin, någonsin ska få se mig såhär. Inte ens jag själv. Monstret ska besegras, jag ska vinna och hjärtat ska få dansa fritt. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback