och nu återigen, hör jag mig själv ljuga om det som jag lovade mig själv att vara ärlig om. jag lovade mig själv att jag aldrigaldrig mer skulle vara så likgilitig mot sjukdomen, mot mig själv. lovade att jag inte skulle ljuga för mig själv igen.

men så vaknar jag upp nu, inser att jag är där igen. inte därdär men där. på väg dit, på väg neråt. jag hör hur min hals skriker att det tog fem år att komma till botten, så det kommer ta lika lång tid att ta sig till toppen. visst, det finns ändå en liten sanning i det, det kommer ta tid. tid.

men samtidigt så undrar jag om det bara är det, om det bara är tid som behövs eller är det något mer? är jag kanske den som alltid kommer balansera, kanske inte på den tunna linjen mellan liv och död som jag nuddade för två månader sedan, men fortfarande en balans, en balansgång mellan prestation, vilja och styrka. en balansgång som jag tydligen inte förstår hur man ska balansera. för, för mig är det en balansgång, en kamp som kräver mer än vad jag är villg att ge.