så olikt alla andra men så fin ändå

jag vet inte men det bara kommer över mig som en våg, ett lyckorus. jag blir återigen hög på en kärlek som inte ens varade tillräckligt länge för att få kallas det. det var inte kärlek med normala ögon mätt, det var inte kärlek med skrik, tårar och passion. nej, det var inte en kärlek som gjorde så ont att jag inte visste vart jag var. nej, det var inte ens en kärlek som varade tillräckligt länge för att ens få kalla sig för en sommarromans. nej, det var inte ens en sommarromans.
men visst var det kärlek ändå, i mina ögon mätt.
för vissa stunder så lever jag fortfarande för "vår" kärlek, jag lever för de där timmarna som egentligen skulle varit s himla mycket längre. jag lever för sättet som du såg på mig. jag lever för hur du pratade med mig, för den du var och för varifrån du kom. jag lever för de ömma, försiktiga men så himla fina kyssarna. foreheadkisses. som jag hade längtat efter någon som du. du var allt, precis allt som jag någonsin drömt om, du var varje dröms förverkligande. och du var min om ens bara för en tio timmar eller så.
så nej, det kanske inte var kärlek i andras ögon mätt men för mig var det den finaste kärleken någonsin. för även om den inte fick något avslut, även om den inte varade längre än till den bästa kvällen i mitt liv och även om den inte skrik tårar och passion så var den så fin och den gav mig så mycket.
för det räcker med att all summer long spelas på radion och jag hör om hur månljuset sken i hennes hår eller om hur de trodde att natten aldrig skulle ta slut.
för det är precis då som jag får rysningar i kroppen och blir sådär lycklig som jag var då, den bästa kvällen i mitt liv när du strök dina fina händer genom mitt afrikasmutsiga hår och kallade mig för din.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback