bla

 

Något form av bottenskikt

När du träffar mig för första gången så kommer du tänka på glädje, på engagemang och på målmedvetenhet. När du frågar mig hur jag mår (i ren artighet förstås) så kommer jag säga 'jättebra' med det stora leendet på läpparna och de nästan glittrande ögonen som säger att jag aldrig har känt känslor av otillräcklighet. 
 
När du lär känna mig mer, mer på djupet, när du ser bakom engagemanget, leendet och fasaden så kommer du möta integritet. Och det kommer att ta dig en lång, lång tid innan du kommer genom den, genom de murar som åren har byggt upp och genom den velande mentaliteten. Bortom integriteten, bortom fasaden och bortom murarna kommer du se en annan verklighet. En destruktiv, ohälsosam och sårbar sådan. Du kommer se tårar, ångest och okontroll. Du kommer att se hela spektrumet på Maddeskalan, du kommer att se hur engagemanget, glädjen och målmedvetenheten bryts ner, bryter ner allt det positiva som jag är och då kommer du att se, då kommer du att känna mig, när jag ligger i fosterställning på golvet med det elaka monsret på axeln.
 
 
- - 
Jag är sist kvar på jobbet, ställer upp stolarna och förbreder inför en ny vecka, den som kommer nu redan, om två dagar. Jag känner hur andningen försvåras, hur orkanen härjar inom mig och hur ångesten tränger i magen, bakom ögonlocken, i hela kroppen. Och jag skriker, skriker i de tomma lokalerna, skriker för att kroppen inte klarar mer, jag skriker tills tårarna tar över, tills smärtan går över i hulkande tårar och tills kroppen faller, handlöst. Och det tar en timme, 60 minuter och 3600 sekunder för mig att återfå någon som helst kontroll. Det tar en timme, 60 minuter och 3600 sekunder för mig att lyckas få den nu darrande, skakande och hysteriska kroppen att lugna sig om bara för att lägga sig i fosterställning med huvudet mot golvet och tysta tårar som droppar en efter en på den gröna mattan. 
Och jag tänker att de här känslorna har gjort mig till någon annan, dem har förvandlat engagemanget, glädjen och målmedvetenheten till ett inferno tårar, av okontroll och av destruktivitet. Och jag tänker att om detta är den jag har blivit, om detta nu är jag så ska min sfär, min integritet och comfort zone byggas starkare, breddare, högre. Den ska byggas med betong istället för tegel och inte ens de som säger sig känna mig som bäst, inte ens de ska få tränga sig igenom, inte ens kärlek ska fälla muren. 
 
Jag tittar upp från golvet och in i väggen och lovar mig själv, lovar rummet och lovar känslan att ingen någonsin, någonsin ska få se mig såhär. Inte ens jag själv. Monstret ska besegras, jag ska vinna och hjärtat ska få dansa fritt. 

Intensive care

Jag ligger på sovrumsgolvet, med den ena  handen för pannan och den andra för munnen. Jag trycker ner spyor djupare ner i halsen, låter viljan kväva törsten och och tänker bara på att så länge jag orkar ställa mig på fötterna igen så kommer allt att bli bra. Då kommer elden i halsen att försvinna och då, då kommer magsmärtorna trängas tillbaka långt in i buken, där de hör hemma och då kommer spyan som trycker likt en flodvåg mot gommen att dö bort likt allt det vatten som sköljde bort tusentals av Asiens värdefulla liv. 

Jag reser ett ben, tänker att det är viljan som bär mig. Jag reser andra benet och skjuter armen mot magen i en reflex när smärtan paralyserar hela kroppen medan flodvåg pressar hård hårdare hårdast mot gommen. Viljan ger vika för naturens krafter och benen som paralyserades av smärtan, de löper amok mot toaletten. Men flodvågskatastrofen löper fortare än mina snart tjugoåriga ben och det blåa badrumsgolvet färgas lätt rosa medan hela kroppen skriker inför vad den rosa färgen egentligen betyder och jag viskar så knappt mina egna öron hör

 fan inte en gång till.

åtta timmar senare ligger jag där där där. Jag är tillbaka, balanserande på livets tunna linje. Med slangar åt alla håll och en artärnål i varje arm och den outgrundligt oumbärliga smärtan som strålar likt salt i ett öppet sår, genom blodkärlen. Jag gråter hulkar skriker,  hatar mig själv och känner hur de svarta ränderna på kinderna nästan bränner sig fast, brännmärker smärtan. Jag sätter mig upp, hulkgråter mig genom insoleringen och jag känner hela intensivvårdsavdelningen hör hur jag gråter med hela kroppen, med allt jag har och allt jag är. Bestämmer mig för att låta kroppen tala, låta den gråta hulka skrika tills smärtan inte längre finns där eller åtmindstone tills den inte längre ger mig hulkningar som snuvar mig på andningen. 

 Det går en timme. Det går två.  Jag rotar fram hörlurarna, lägger mig mot den blöta kudden och låter tårarna rinna, ljudlöst denna gång. 

This is my prayer in my hunger and need. My God is the God who provides

Jag skriker igen, ber om Guds hjälp, ber om förlåtelse och lovar mig själv och hela världen att nästa gång jag hamnar här så är det helt kroppens fel och inte mitt. Destruktiviteten ska släppa greppet om mig, låta mig gå fri.

I am a conqueror and co-heir with Christ. So firm on his promise I'll stand.

 

 

när en bit av oss gick förlorad

 
We loved one another beyond words and in a territorial way of sisterily love. Even so I know how that affable piece of us went lost, how we buried our forever to save ourselves. I know that idolatrous part, that overwelming feeling of forever which was destroyed by our newfound inability to love beyond deficiencies. 
 
 

när natten smyger sig på

 
Salta tårar rinner ner för mina kinder i natt, så salta att de påminner mina läppar om den Indiska Oceanen. Att gå från systrar till bästa vänner till tll vänner o till sist till något odefinerbart kan jämföras med Saharas sandkorn i torra ögon. 
 
- - - - 
 
En relation som vår kan inte dö, den har sett för mycket, känt för mycket och älskat för mycket. Världen gav oss varandra och vi skyldiga att ge tillbaka allt för att vi fick varandra. 
 

vänskapssaknad

 
" Jag saknar dig så mycket att det gör ont"
 
Detta är orden jag så gärna vill skriva, orden som skriker av sanningen. Fan vad jag saknar dig, min vän. 
 
Jag kan träffa mina vänner, vänskaper som är fina, som får mig att må bra ´, som lyser av färska minnen o vänner som säger att de aldrig ska lämna mig. Men ingen vänskap bultar så av passion som våran, eller av kärlek o glädje. Du kunde få mig att må så jävla bra men också så jävla dåligt - men det är också så jag vet att vi var så jävla äkta. 
För jag har älskat dig så högt att fåglarna sjunger ditt namn men har också hatat dig så mycket att djävulen gjort mig ökand. 
 
Vi har en sång som vi kallar vår egen, vi har kallat varandra för bästa vänner, älskat o hatat, gråtit o skrattat tills tårarna bildat ett hav av salttårar. 
 
Jag skulle kunna skriva en hel roman om dig, om mig, om oss. Om allt som ingen annan vänskap någonsin varit. Om allt som vi skulle kunna bli. 
 
Med dig har jag varit lycklig, glad och sprudlande men jag har också varit hjärtekrossad, arg o förstörd. Men ändå älskar jag dig så jävla hårt.
 
 

bara en för bra tjej

 
"När jag kommer till stan ska vi dricka te och alkohol och prata och dansa och framförallt skratta." 
Tack, för att du är en så jävla bra tjej, för att vår vänskap förmodligen är starkare än vad jag vågat tro och för att vi är så olika men ändå så lika och tack för att jag fick spendera min sista gymnasietid med att lära känna dig.
Du är så jävla bra.
Det finns ändå fina minnen oss emellan även om det inte är något stort så är det ändå fint och det värmer ändå bra när vinterkylan tynger på.
För det kommer ändå alltid vara du som gjorde studentåret till 'the time of my life' och tankarna kommer på något sätt gå till dig när jag tänker på sommaren 2012 och allt från galna utekvällar, raprace och visdomsord över mängder med te. Och att det ändå var hos dig som jag fick testa på studentlivet på riktigt eller att stå o skrika till familjen när de spelade live i din nya hemstad. 
 
O jag saknar dig. O jag ser så fram emot att få sitta i dina föräldrars kök igen och dricka te o bara prata om allt som är så sinnesjukt viktigt och djupt men också om allt som är så oviktigt och ytligt. Att få inta grace med dig igen, att få dansa som aldrig förr på stans dansgolv, som en hyllning till sommaren men också som ett löfte för framtiden. vi kommer må så jäkla bra bara.
 
 
 

en bit kommer alltid finnas kvar

älskade, älskade du. Det spelar ju egentligen ingen roll om du är 50 mil bort nu, spelar ju ingen roll om du, om vi skickar långa sms om en saknad som egentligen bara är en plikt mot historien. Så egentligen så spelar det ju ingen roll- inte ens när jag famlar runt i vår stad med röda, hjärtformade höstlov under fötterna och påminns om att det var här vi lärde känna varandra, att det var här som, här på dessa gator som vi gick hand i hand o grät över krossade hjärtan, det var runt denna sjön som jag lärde känna dig på riktigt- det var vid denna sjön som vi sprang in i varandras famn efter min månad på andra sidan jorden, det var i denna tunneln som vi satt, när du lutade huvudet mot mitt o sa att sju veckor var alldeles för lång tid ifrån varandra.
O det var här, här i denna staden, som vi omfamnade livet och längtade efter framtiden, tillsammans. På denna bryggan som vi var två sjuttonåriga tjejer som ville bedra livet o egentligen leva tjugo mil bort.
Ja, det var här, i denna staden som vi blev systrar, här när du en jul sa att jag var din andra halva och du var min bästa vän.
Det var genom denna staden som jag sprang i en blåprickig kjol o en tjock pippitröja genom okänd mark enda hem till dig, bara för att få krama om dig, säga att allt skulle bli bra även om din farmor inte var i livet längre. O det var här, i skolans arbetsrum som du kramade om mig hårt och länge när ändlösa tårar rann för självdestruktivitet och en cancersjuk syster. 
 
Även om vi var systrar, även om vi älskade varandra och även om vartenda del av den här staden är en del av oss, vad spelar det för roll när det bara är minnen av en verklighet som dog för ett tag sen? 
Men älskade du, en bit kommer alltid leva kvar, även om det bara är bryggan där vi satt o drömde om en framtid tillsammans o även om det bara är den där bänken där vi satt och peppade varandra genom tårar av prestationsångest, föräldrar och brustna hjärtan. Även om vi inte längre älskar utan bara tycker om, även om vi bara saknar utan att längta och även om vi bara känner utan att veta så kommer en liten bit alltid finnas kvar av vänskapen som vi, du och jag gav allt. 
 

Baptism

Även om det regnar, även om världens sorg smattrar på mitt fönster och även om gatan utanför mitt hus fylls av jordens förlorade själar, så dansar mitt hjärta. Glädjen i att vara mig själv, glädjen i att få leva med Jesus. 
För även om det regnar och även om världen gråter efter förlorade änglar så finns det en villkorslös kärlek i våra hjärtan. 
Det betyder inte att vi, att jag inte kommer att känna världens tyngd igen eller att jag inte kommer känna himlens sorg. Det betyder inte att jag aldrig kommer vackla på mig själv igen och det betyder inte att mitt hjärta eller min själ aldrig kommer kunna känna hjärtesorger från en sviken kärlek. 
Men det betyder att i våra hjärtan bor kärleken, glädjen och hoppet från Jesus och den lyser starkare än hela världens sorg. 
 
 

once upon a time

 
Jag saknar er. Kanske inte var person för sig men jag saknar helheten. vänskapen. O känslan. Gud vad jag saknar vår känsla. 
Vi var magiska. O ni fick mig att må så jävla bra innan allt föll samman. Så jävla bra.
Älskade vänner. 

wedding

Shakespeare sa en gång att "kärlek är inte kärlek, som förändrar när en ändring kommer. när livet blir svårt, när saker förändras, förblir sann kärlek densamma."

sann kärlek är inte en dans på rosor, och det lärde vi oss redan som små. men det är stunder av lycka, kärlek och glädje men också stunder av sorg, oro och motgångar. men ur motgång föds framgång och även om ni har gått igenom mer än vad två människor borde behöva under en livstid så har ni lyckats komma hit idag, till dagen som jag hoppas är och föralltid blir den lyckligaste dagen i ert liv.
Jag skulle kunna stå här idag och berätta om allt galet du har hunnit med i ditt 25åriga liv Sara, jag skulle kunna stå här och berätta om allt det tunga men också allt det lyckliga. Skulle kunna berätta om hur du ringde, helt exalterad, lycklig och euforisk morgonen efter er första date när du skrek så det ekade i telefonen, att du minsann hade träffat mannen i ditt liv.
men helt ärligt, så spelar ingen av dessa historier någon roll idag, för idag är det ni två- ni två som lovat varandra att skriva resten av era liv, tillsammans. det är oändligt många tomma, oskrivna blad som ska klottras ner med kärlek, glädje, motgång och framgång- tomma oskrivna blad som ska fyllas med liv- det liv som ni börjar skriva på idag och en livsbok som kommer vara för all framtid.
det finns inga ord, gester eller minnen som kan förklara kärleken som finns mellan er två idag. ingenting som kan förklara känslan ni känner när ni ser varandra i ögonen idag, ingenting som kan förklara att ett enkelt "ja" faktiskt betyder föralltid och ingenting som kan förklara hur mycket ni älskar varandra idag.
O jag vet att ni aldrig kommer gå isär, för sann kärlek besegras aldrig. Jag hoppas och tror att så som ni ser på varandra idag, som man och fru, som kärleksduvor och lyckligare än någonsin- så kommer ni även se på varandra om 50 år. för jag är säker på att ingenting kan skilja er nu- ni är för starka, för modiga och för kära för det. och jag önskar er en bra början på resten av ert liv. 


visdomsord

 
We cannot become what we want to be by remaining what we are."
 

De orden kan verkligen inte vara mer sanna än så. För vi, eller iallafall jag drömmer så himla ofta om att vara något mer, man strävar alltid efter mer, efter något som man inte är. Och allt för ofta får vi höra att det är fel, vi ska vara oss själva, i alla lägen och aldrig någon annan än just jag. Men behöver det verkligen vara så? Ska vi verkligen stämpla alla som en person och aldrig låta dem utvecklas till det större, till det bättre? Att vara sig själv och stå upp för sina värderingar, sin tro och sina hopp är en sak, något som man alltid ska slå fast vid, för att inte bli någon annan, för att inte vandra i osäkerheten. Men att alltid utmana sig själv är att ständigt förnya och utveckla sig själv för att alltid sträva efter att se världen på nya sätt. 
Och kanske är det så att vi aldrig på riktigt hittar oss själva, att livet kanske är vägen till det, liksom ultimata jag. Och när livet är slut, när jag sitter i min gungstol, hundra år gammal och blickar tillbaka på livet som gått vill jag kunna skratta, le och må bra. Jag vill kunna se tillbaka och inse att jag, lilla jag spenderade mitt liv med att utvecklas, med att alltid sträva efter nya mål för att kunna älska, drömma och främst leva. Jag vill kunna blicka tillbaka och veta att jag, i alla möjliga situationer, omvandlade rädsla till mod, att jag säkert var både rädd och nervös mer än fler gånger men att det triggade igång mig, att jag aldrig gav mig även om jag levde på hoppet.
För nej, när jag sitter där i gungstolen när jag är hundra år gammal så ska jag veta att jag utmanade mig själv till max, varje dag. Och att jag aldrig var densamma utan att alla utmaningar, alla hopp, alla drömmar och och alla hjärtesorger bara var delmål till nuet. 

när hemstaden dör, lever vi

Ni vet den där junidagen som ni längtat efter sen ni satte er första fot i skolkorridoren? just det, studenten kallas det ju. Den dagen när total lycka sätter sprätt på alla ben i hela din kropp och du mentalt vet, att du aldrig kommer vara lyckligare än när du står innanför skolans dörr, skriker ikapp med de människor som utgjort de tre senaste åren av ditt liv- just de favoriterna som du håller hårt i handen när ni springer ut till friheten till tonerna av avicii? Ni vet den känslan? bra! Då behöver jag inte förklara att den 12 juni var den lyckligaste dagen i mitt liv eller att Aviciis 'sillouettes' är mitt livs soundtrack.
 
Jag kanske inte heller behöver berätta om sommaren efter- den sommaren som bestod av oändliga planer av utlandsresor, festivaler, utgångar, tonårskärlek och evig vänskap. för även om det faktiskt inte blev några festivaler, även om utlandsplanen sprack, sommarromansen tog slut eller även om vi inte dansade till solen gick ner så fanns ändå vänskaper som klarade sig igenom sommarens eviga regn och det var precis därför som sommarlycka levde vidare.
 
Och det är nu när augusti sakta smyger sig på som vi inser att gymnasiet faktiskt är slut och att det där frihetssteget som vi tog den där junidagen faktiskt är som störst nu: nu är vi fria. på riktigt. Fria att göra vad vi vill, när vi vill. Fria att flytta, att börja om, starta på nytt- fria att visa världen precis vilka vi är, vad vi vill och varför just vi kommer att lämna fotspår efter oss.
 
För det är nu, lite mer än två månader efter den totala lyckan som utmaningen kommer. Utmaningen, spänningen och hoppet för framtiden. När alla flyttar eller stannar kvar- pluggar, reser eller jobbar- men det är nu som det börjar på riktigt. Det är ju nu som livet börjar och det är nu som vi får leva i den verkliga verkligheten som bara var bild innan, en bild som blir verklighet nu- nu när allt är för första gången.
Egentligen så kan vi sitta här, sitta och säga, nästan lite klaga på att ingenting kommer bli som förr, att ingenting kommer leva vidare och vi kan nästan sitta och gråta över att alla de hjärtan som vi upplevde alla tonårsrevolter tillsammans med, alla de kommer försvinna, alla de kommer glömma mig och vi alla kommer glömma varandra. 
Och jag ska inte ljuga- jag kommer sakna alla de där hjärtanen som jag upplevde alla tonårsrevolter med. Om det såväl är tjejen som jag känt de senaste sju åren, hon som är min äldsta vän och vi som aldrig säger att vi älskar varandra för att vi vet det såväl ändå- eller hon och jag som delade allt, vi som var bästa vänner men nästan blev rivaler av en vänskap som brann så starkt att den brann upp- eller hon och jag som kan vara så djupa men ändå så oseriösa, vi som kan skratta tills tårarna rinner men också gråta till tonerna av livets orättvisor. 
Men jag vill fira alla fina relationer, alla historier och minnen med att välkomna den nya eran av våra liv. För även om alla relationer inte kommer leva vidare, även om minnen kommer svalna och även om vänskaper inte lever förevigt så kommer den nya friheten ge oss nya vänner, relationer och nytt mod till att klara av alla nya utmaningar. För plötsligt så kommer det finnas ytterligare en dag som går till historien som den lyckligaste i vårt liv och då kommer vi vara glada över att vi levde till fullo när friheten var som störst. 
 
 

allt och ingenting

det spelar ingen roll hur många gånger som jag lyssnar till tonerna av 'lyckligare nu', spelar ingen roll hur många texter jag än skriver eller vilka fantastiska vänner jag än skrattar med för det är ändå när tystnaden hörs och när mörker sakta smyger sig på, som alldeles för många tårar rinner för de svullna ögonen och tynger det alldeles för sköra hjärtat. 
så egentligen så spelar det ingen som helst roll, om jag tar ner kortet på oss, om jag slänger det under sängen, kastar det i soporna eller om jag så bränner upp det. Jag kommer ändå alltid titta upp mot hörnet av väggen, där vi satt, du och jag- lyckligare än någonsin. jag kommer ändå alltid se oss, alltid. för du och jag, vi var mer än en ett litet foto på väggen.
Vi var en verklighet men också en dröm, vi var aldrig och föralltid och vi var allt men ändå ingenting. Tillsammans men ändå ensamma, vi var kärlek men ändå hat. 
O jag saknar det. 
Jag saknar att vara allt men ändå ingenting. och jag saknar att vara det med dig. 

ibland

ibland saknar jag så att tårarna rinner, ibland älskar jag så det gör ont och ibland känner jag så mycket att hjärtat skriker.
ibland tar ångesten över och ibland ligger jag under täcket, lyssnar till tonerna av John Mayer medan insidan härjar, slåss och hatar.
 

dagen vi alla längtar efter

11 juni 2012. 
den dagen beskrivs med lycka, ren och skär lycka. min student. det var dagen som jag längtat till de senaste tre åren, dagen då friheten var min. ja, dagen då jag inte längre skulle behöva definieras med prestationsångest, MVG eller de sociala utmaningarna som skolan ändå innebar. 
det var tre fantastiska år. det var tre år av kärlek, lycka och hårt arbete. med det var också tre år av tårar, hjärtesorger och förlorade vänskaper. det var tre år av osäkerhet, av ett svacklande självförtroende och tre år av stundvis ensamhet. men det var också tre år av acceptans, vänskap och nyfunna vänner. 
jag kan inte hitta ord till att beskriva de tre senaste åren av mitt liv, jag kan, ärligt nog inte finna orden som kan förklara nyfikenheten, de nyfunna och spänningen jag kände i ettan. jag hittar inte orden att förklara rädslan, ångesten och hjärtesorgen som definierade mitt andra år på gymnasiet. och det finns inte en chans i världen att jag kan förklara mitt sista år på gymnasiet, inte en chans att ord är tillräckliga för att förklara den stundvisa ensamheten men även nya vänskaper, kärlek och lyckan som definierade studentåret. 
jag har kallat den för våren som stavas eufori- för det var då som jag gick på bal med världens finaste vän, när vi dansade tills fötterna blödde, det var då som klassen gick på pubrunda och vi dansade på Sports bord till ljudet av gamla nittiotalshits i gula, fula tröjor som skrek ut kärlek. ja, det var då vi sprang runt i stan, alkoholfyllda med vita klänningar och mössor och sjöng om studentens lyckliga dagar. 
Jag har aldrig känt en lycka som när vi skrek innanför Frias dörrar innan vi sprang ut, stod på en scen och skrek till tonerna av Silouettes. aldrig känt så många känslor som när hela klassen stod på ett flak och skrek studenthitsen som aldrig förr, när vi var definitionen av eufori. inte heller lyckan över att dansa natten igenom till låtar som bara påminde oss om studentåret- dansade och skrikande tills rösten inte längre fanns kvar- allt med världens finaste människor.
men ändå är jag så lycklig över att det är över o att livet går vidare.
 
 

minnen från då

tårarna rinner längs kinderna, som ett vattenfall. det forsar. bara forsar.
jag får inte stopp på det, jag har ingen kontroll.
det är bara ord jag vet, men de har sådan stor effekt - vad skulle vi vara utan dem?
vad skulle vi vara utan varandra?
men jag vet.
det är konsekvenserna av att öppna sitt hjärta till någon, att öppna sig själv för någon.
det kommer aldrig helt tillbaka och tillslut har man inget kvar själv utan alla bitar ligger som i gisslan hos olika personer. som stått en så nära, så nära.
ett delvis krossat hjärta visar sig på alla sätt möjliga, sätter sprätt på vartenda sinne.
frikopplar hjärnan helt totalt, försätter alla sinnen i trans.
utan ens någon kontroll förstörs man, de skrivna bladen suddas ut.
en efter en.


mod

Jag har vänner som kallar mig modig.
från början tog jag illa upp, trodde att det var något negativt, något egoistiskt. var fortfarande nedtryckt av jantelagen och ville inte framstå som att jag försökte vara någon.
för nej, jag var inte modig. modiga var människor som klättrade i berg, hoppade fallskräm och ja, de som kunde hålla ormar runt halsen utan en glims av rädsla i blicken. de som flyttade världen över var ju också modiga. eller de som blev kära, de som kunde känna och var mottagliga för kärlek. de var också modiga.
men jag, jag var ju bara rädd för allt det där. rädd för att klättra i berg, ormar var ju min allra värsta fobi men mest av allt så var jag ju livrädd för att bli kär men om möjligt ännu mer rädd för att inte bli det, rädd för att känna kärlek men ännu mer rädd för att inte känna någonting alls.
utan rädsla finns inget mod.
men vad är mod egentligen? jag har alltid trott att vara modig är att inte vara rädd. jag växte ju med pippi var den modigaste i världen för hon var ju inte rädd, för någon eller något.
men ändå har det för många, inte för mig- varit prestigefyllt att vara modiga. människor ser upp till modiga människor, de har något som inte alla har. modet. modet som kommer att ta dem långt.
så det tog mig en lång, lång tid. lång tid att förstå, på riktigt- att mod inte finns utan rädsla. för även om jag är rädd till livet för döden, för kärlek och rädd till döden för att känna, så är det den känslan som förvandlas till mod. nu tror jag mer att det är mod när vi kontrollerar våra rädslor, det är när våra rädslor triggar oss som vi blir modiga.
mod är bra. och nästa gång någon säger att jag är modig, så ska jag bannemig tacka med kärlek för det är bara när rädslorna förvandlas till mod, som vi på riktigt känner allt.
ja. när rädslorna blir till mod, då ska vi vara stolta. för något finare kan man inte vara, kan man inte känna.
så fina vänner. kom ihåg, att mod är inte att inte känna rädsla utan tvärtom. det är först när vi är rädda som vi kan vara modiga.

snart finns det inga tårar kvar

Den tioende september, förra året skrev jag en text om hur svårt allt var men också om hur mycket detta året skulle bli vårt. Om att min största dröm var att få kalla dig min bästa vän igen. För hela förra våren, halva tvåan och i mer än ett halvår så gled vi isär, vi fanns inte längre kvar och jag grät på skolans toaletter, jag grät hemma och jag grät precis överallt. Jag var krossad. Någon hade rivit ut mitt hjärta och stampat på det, utan känsla, bara sparkat tills det inte längre fanns något kvar.
Jag föll. Och jag föll så jäkla hårt utan dig, jag föll med ansiktet rakt mot stengolvet och fick blåmärken som aldrig kommer tyna bort. Du var för viktig, för älskad, för fantastisk och fick mig att må för bra. Du var för nära och du visste alla, alla mina hemligheter. Du var så älskad för att du såg mig, hela mig och älskade mig ändå.
Och att falla då, att falla från någon som kände mig så väl, att falla från någon som kände, som hade vänt utochin på hela min insida, det var en smärta likt ingen annan.
Men jag kunde ju inte släppa dig, så jag höll fast, krampaktigt. I hopp om att vi skulle bli vi igen. jag skrev både många och långa kärlekssms om hur bra du var, om hur mycket jag älskade dig och om vilken ängel du var även om jag visste att vi inte var vi längre, även om det var lögn, ja. och även om det bara var ett sätt för mig att hålla kvar, ett sätt att krampaktigt fortfarande få vara en del av ditt liv.
för idag kan vi stå jämte varandra utan att prata med varandra, det kan gå dagar utan att vi ens pratar och det existerar inga hjärtan i våra sms längre. vi är inte vi, inte längre. Vi går sida vid sida men egentligen så finns det ett helt hav emellan oss, en hel värld där du är öst och jag är väst.
men älskade vän, vet du vad? det är helt okej, helt okej att känna allt som vi känner just nu. för även om jag fortfarande lever på ett hopp om att det var skolans väggar som begränsade oss och att vi kommer vara den finaste definitionen av bästa vänner, i sommar igen. precis som vi var förra året.
Men även om jag har fel så är det okej ändå. för du, min älskade vän kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, ett rum i mitt hjärta kommer alltid att skratta med dig, alltid att älska dig och det kommer bannemig alltid att sakna dig, love.

skör

Jag har aldrig känt mig så skör, så avskalad och så naken, som på bilden ovan. Jag har aldrig känt mig så tom inuti men heller aldrig så tacksam och älskad.
Jag har aldrig skämts så mycket för mina handlingar men heller aldrig så tacksam för den jag är.
Det är ett konstigt jag och en konstig känsla men jag kommer alltidalltid komma ihåg den. Den kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Den dagen då alla konstiga och förvridna jag samlades till en enda känsla i ett enda hjärta.

Tidigare inlägg