jag vet knappt vad det handlar om längre.

tårarna rinner som forsarna i Viktoriafallen. det är en ångest som jag aldrig känt förut, aldrig såhär stark, aldrig såhär plötslig, aldrig såhär förlamande.
jag ångrar hårt, så hårt att ni ens fick veta. men jag trodde, jag trodde att om jag berättade för er, så skulle det kännas bättre för mig. för det är ju trots allt bättre att dela på allt, det blir mindre att bära då.
egoistiskt kanske.
men att någon lätt form av utfrysning var svaret, var det sista jag nånsin väntat mig, från er. vi delade så nära som allt, jag kände er, jag visste vilka ni var.
eller kanske det först är nu som jag inte förstått att jag kanske inte ens vad hälften av det är för mig för er. det var så, så lätt för er, att bara frysa ut mig.
det var så lätt att bara gå förbi, låta tårarna rinna och gå åt ett annat håll.
det kan ha varit den värsta känslan i mitt liv.
när jag stiger in i ett rum, ett rum som är så associerat med kärlek och vänskap. vid första anblicken ser jag hur era hjärnor arbetar för att komma på en rimlig förklarning för varför ni sitter där, egentligen. ni klurar och klurar för att jag inte ska förstå sanningen.
ändå är jag inte så dum, jag såg det. såg hur ni förbannade er själva för att ni var tvungna att se mig. förbannande er för att jag på något sätt hade hittat er.
ni som brukar vara så fulla av kärlek och fina ord blev bara som en karusell i min hjärna.
jag har aldrig känt mig så illa till mods som jag gjorde när jag satt där, tillsammans med er, det kändes som om jag inte ens kände er längre.
som om mina två fina fina vänner hade gått upp i rök. till varandra var ni precis som de underbara vänner jag älskade att spendera så mycket tid som möjligt med, men så fort tonen riktades till mig, så försvann allt.

ni måste förstå, jag älskar er av hela mitt hjärta.
ni var som små änglar i min vardag.
det finns så mycket kvar, efter så få dagar.
jag vågar knappt tänka på hur allt skulle bli utan er, hur dessa ett och ett halvt åren skulle bli utan er.
jag har en sån kärlek till er, en som knappt ord kan förklara.
men jag lovar, att om ni trivs bättre ihop så håller jag mig undan.
jag vill inte såra er, jag vill inte vara den som tar veck era drömmar.
ni betyder så oerhört mycket för mig, obeskrivligt.
jag skulle hata mig själv om jag förlorade er.

jag spyr upp känslorna.

jag är i vägen, jag är dum, jag vill helst försvinna i dessa stunder.
skratten hörs alltid lång väg.
jag är aldrig där.
livrädd för att förstöra det ni har.
livrädd för att vi inte ens är hälften av vad jag tror vi är.
rädd för att jag bara är en fin gest, för att inte lämnas ensam.
så rädd att våra skratt ska dö ut och lämna mig kvar.
livrädd för att jag inte ens är hälften av den vän ni tror jag är.
jag vet att allt skulle bli så mycket lättare för er då, när jag inte fanns.

vissa kallar det att medvetet leka med döden men jag vet inte. det är bara mer som en motivation, en tävling. tävlingen tar förvisso aldrig slut men motivationen finns ju alltid där, bara lite till, bara lite till. jag menar, om det nu funkar som en motivation i vardagen, varför inte använda den?
visst. den kan få en att må skit men samtidigt finns det gånger som man bara älskar de där siffrorna som står på dendär displayen. men känner detdära JAAAAA som ekar inne i huvudet. en sån härligt känsla.
det är ju inte så att det handlar om att tappa alla kilon, mer bara att få utsidan att se lite bättre ut.
egentligen så har jag blivit rätt glad över de sju kilon eller så som gick bort i höstas, det känns bra. och nu känns det bra.
jag skriker aldrig över kroppen när jag kollar mig i spegeln, det är inte riktigt utsidan som värderas då. utan mer insidan, som jag tror speglas i mina ögonen, jag kritiserar ögonen för vad de speglar, i princip.

det anses vara dåligt, jag vet. men om det hjälper en att vara motiverade så? jag menar, dessutom så hjälper den ju en att hålla ens vikt typ. som en slags ometer.