Jag ligger på sovrumsgolvet, med den ena  handen för pannan och den andra för munnen. Jag trycker ner spyor djupare ner i halsen, låter viljan kväva törsten och och tänker bara på att så länge jag orkar ställa mig på fötterna igen så kommer allt att bli bra. Då kommer elden i halsen att försvinna och då, då kommer magsmärtorna trängas tillbaka långt in i buken, där de hör hemma och då kommer spyan som trycker likt en flodvåg mot gommen att dö bort likt allt det vatten som sköljde bort tusentals av Asiens värdefulla liv. 

Jag reser ett ben, tänker att det är viljan som bär mig. Jag reser andra benet och skjuter armen mot magen i en reflex när smärtan paralyserar hela kroppen medan flodvåg pressar hård hårdare hårdast mot gommen. Viljan ger vika för naturens krafter och benen som paralyserades av smärtan, de löper amok mot toaletten. Men flodvågskatastrofen löper fortare än mina snart tjugoåriga ben och det blåa badrumsgolvet färgas lätt rosa medan hela kroppen skriker inför vad den rosa färgen egentligen betyder och jag viskar så knappt mina egna öron hör

 fan inte en gång till.

åtta timmar senare ligger jag där där där. Jag är tillbaka, balanserande på livets tunna linje. Med slangar åt alla håll och en artärnål i varje arm och den outgrundligt oumbärliga smärtan som strålar likt salt i ett öppet sår, genom blodkärlen. Jag gråter hulkar skriker,  hatar mig själv och känner hur de svarta ränderna på kinderna nästan bränner sig fast, brännmärker smärtan. Jag sätter mig upp, hulkgråter mig genom insoleringen och jag känner hela intensivvårdsavdelningen hör hur jag gråter med hela kroppen, med allt jag har och allt jag är. Bestämmer mig för att låta kroppen tala, låta den gråta hulka skrika tills smärtan inte längre finns där eller åtmindstone tills den inte längre ger mig hulkningar som snuvar mig på andningen. 

 Det går en timme. Det går två.  Jag rotar fram hörlurarna, lägger mig mot den blöta kudden och låter tårarna rinna, ljudlöst denna gång. 

This is my prayer in my hunger and need. My God is the God who provides

Jag skriker igen, ber om Guds hjälp, ber om förlåtelse och lovar mig själv och hela världen att nästa gång jag hamnar här så är det helt kroppens fel och inte mitt. Destruktiviteten ska släppa greppet om mig, låta mig gå fri.

I am a conqueror and co-heir with Christ. So firm on his promise I'll stand.