Shakespeare sa en gång att "kärlek är inte kärlek, som förändrar när en ändring kommer. när livet blir svårt, när saker förändras, förblir sann kärlek densamma."

sann kärlek är inte en dans på rosor, och det lärde vi oss redan som små. men det är stunder av lycka, kärlek och glädje men också stunder av sorg, oro och motgångar. men ur motgång föds framgång och även om ni har gått igenom mer än vad två människor borde behöva under en livstid så har ni lyckats komma hit idag, till dagen som jag hoppas är och föralltid blir den lyckligaste dagen i ert liv.
Jag skulle kunna stå här idag och berätta om allt galet du har hunnit med i ditt 25åriga liv Sara, jag skulle kunna stå här och berätta om allt det tunga men också allt det lyckliga. Skulle kunna berätta om hur du ringde, helt exalterad, lycklig och euforisk morgonen efter er första date när du skrek så det ekade i telefonen, att du minsann hade träffat mannen i ditt liv.
men helt ärligt, så spelar ingen av dessa historier någon roll idag, för idag är det ni två- ni två som lovat varandra att skriva resten av era liv, tillsammans. det är oändligt många tomma, oskrivna blad som ska klottras ner med kärlek, glädje, motgång och framgång- tomma oskrivna blad som ska fyllas med liv- det liv som ni börjar skriva på idag och en livsbok som kommer vara för all framtid.
det finns inga ord, gester eller minnen som kan förklara kärleken som finns mellan er två idag. ingenting som kan förklara känslan ni känner när ni ser varandra i ögonen idag, ingenting som kan förklara att ett enkelt "ja" faktiskt betyder föralltid och ingenting som kan förklara hur mycket ni älskar varandra idag.
O jag vet att ni aldrig kommer gå isär, för sann kärlek besegras aldrig. Jag hoppas och tror att så som ni ser på varandra idag, som man och fru, som kärleksduvor och lyckligare än någonsin- så kommer ni även se på varandra om 50 år. för jag är säker på att ingenting kan skilja er nu- ni är för starka, för modiga och för kära för det. och jag önskar er en bra början på resten av ert liv. 

 

De orden kan verkligen inte vara mer sanna än så. För vi, eller iallafall jag drömmer så himla ofta om att vara något mer, man strävar alltid efter mer, efter något som man inte är. Och allt för ofta får vi höra att det är fel, vi ska vara oss själva, i alla lägen och aldrig någon annan än just jag. Men behöver det verkligen vara så? Ska vi verkligen stämpla alla som en person och aldrig låta dem utvecklas till det större, till det bättre? Att vara sig själv och stå upp för sina värderingar, sin tro och sina hopp är en sak, något som man alltid ska slå fast vid, för att inte bli någon annan, för att inte vandra i osäkerheten. Men att alltid utmana sig själv är att ständigt förnya och utveckla sig själv för att alltid sträva efter att se världen på nya sätt. 

Och kanske är det så att vi aldrig på riktigt hittar oss själva, att livet kanske är vägen till det, liksom ultimata jag. Och när livet är slut, när jag sitter i min gungstol, hundra år gammal och blickar tillbaka på livet som gått vill jag kunna skratta, le och må bra. Jag vill kunna se tillbaka och inse att jag, lilla jag spenderade mitt liv med att utvecklas, med att alltid sträva efter nya mål för att kunna älska, drömma och främst leva. Jag vill kunna blicka tillbaka och veta att jag, i alla möjliga situationer, omvandlade rädsla till mod, att jag säkert var både rädd och nervös mer än fler gånger men att det triggade igång mig, att jag aldrig gav mig även om jag levde på hoppet.

För nej, när jag sitter där i gungstolen när jag är hundra år gammal så ska jag veta att jag utmanade mig själv till max, varje dag. Och att jag aldrig var densamma utan att alla utmaningar, alla hopp, alla drömmar och och alla hjärtesorger bara var delmål till nuet. 

Ni vet den där junidagen som ni längtat efter sen ni satte er första fot i skolkorridoren? just det, studenten kallas det ju. Den dagen när total lycka sätter sprätt på alla ben i hela din kropp och du mentalt vet, att du aldrig kommer vara lyckligare än när du står innanför skolans dörr, skriker ikapp med de människor som utgjort de tre senaste åren av ditt liv- just de favoriterna som du håller hårt i handen när ni springer ut till friheten till tonerna av avicii? Ni vet den känslan? bra! Då behöver jag inte förklara att den 12 juni var den lyckligaste dagen i mitt liv eller att Aviciis 'sillouettes' är mitt livs soundtrack.

 

Jag kanske inte heller behöver berätta om sommaren efter- den sommaren som bestod av oändliga planer av utlandsresor, festivaler, utgångar, tonårskärlek och evig vänskap. för även om det faktiskt inte blev några festivaler, även om utlandsplanen sprack, sommarromansen tog slut eller även om vi inte dansade till solen gick ner så fanns ändå vänskaper som klarade sig igenom sommarens eviga regn och det var precis därför som sommarlycka levde vidare.

 

Och det är nu när augusti sakta smyger sig på som vi inser att gymnasiet faktiskt är slut och att det där frihetssteget som vi tog den där junidagen faktiskt är som störst nu: nu är vi fria. på riktigt. Fria att göra vad vi vill, när vi vill. Fria att flytta, att börja om, starta på nytt- fria att visa världen precis vilka vi är, vad vi vill och varför just vi kommer att lämna fotspår efter oss.

 

För det är nu, lite mer än två månader efter den totala lyckan som utmaningen kommer. Utmaningen, spänningen och hoppet för framtiden. När alla flyttar eller stannar kvar- pluggar, reser eller jobbar- men det är nu som det börjar på riktigt. Det är ju nu som livet börjar och det är nu som vi får leva i den verkliga verkligheten som bara var bild innan, en bild som blir verklighet nu- nu när allt är för första gången.

Egentligen så kan vi sitta här, sitta och säga, nästan lite klaga på att ingenting kommer bli som förr, att ingenting kommer leva vidare och vi kan nästan sitta och gråta över att alla de hjärtan som vi upplevde alla tonårsrevolter tillsammans med, alla de kommer försvinna, alla de kommer glömma mig och vi alla kommer glömma varandra. 

Och jag ska inte ljuga- jag kommer sakna alla de där hjärtanen som jag upplevde alla tonårsrevolter med. Om det såväl är tjejen som jag känt de senaste sju åren, hon som är min äldsta vän och vi som aldrig säger att vi älskar varandra för att vi vet det såväl ändå- eller hon och jag som delade allt, vi som var bästa vänner men nästan blev rivaler av en vänskap som brann så starkt att den brann upp- eller hon och jag som kan vara så djupa men ändå så oseriösa, vi som kan skratta tills tårarna rinner men också gråta till tonerna av livets orättvisor. 

Men jag vill fira alla fina relationer, alla historier och minnen med att välkomna den nya eran av våra liv. För även om alla relationer inte kommer leva vidare, även om minnen kommer svalna och även om vänskaper inte lever förevigt så kommer den nya friheten ge oss nya vänner, relationer och nytt mod till att klara av alla nya utmaningar. För plötsligt så kommer det finnas ytterligare en dag som går till historien som den lyckligaste i vårt liv och då kommer vi vara glada över att vi levde till fullo när friheten var som störst.