ibland saknar jag så att tårarna rinner, ibland älskar jag så det gör ont och ibland känner jag så mycket att hjärtat skriker.

ibland tar ångesten över och ibland ligger jag under täcket, lyssnar till tonerna av John Mayer medan insidan härjar, slåss och hatar.

 

11 juni 2012. 

den dagen beskrivs med lycka, ren och skär lycka. min student. det var dagen som jag längtat till de senaste tre åren, dagen då friheten var min. ja, dagen då jag inte längre skulle behöva definieras med prestationsångest, MVG eller de sociala utmaningarna som skolan ändå innebar. 

det var tre fantastiska år. det var tre år av kärlek, lycka och hårt arbete. med det var också tre år av tårar, hjärtesorger och förlorade vänskaper. det var tre år av osäkerhet, av ett svacklande självförtroende och tre år av stundvis ensamhet. men det var också tre år av acceptans, vänskap och nyfunna vänner. 

jag kan inte hitta ord till att beskriva de tre senaste åren av mitt liv, jag kan, ärligt nog inte finna orden som kan förklara nyfikenheten, de nyfunna och spänningen jag kände i ettan. jag hittar inte orden att förklara rädslan, ångesten och hjärtesorgen som definierade mitt andra år på gymnasiet. och det finns inte en chans i världen att jag kan förklara mitt sista år på gymnasiet, inte en chans att ord är tillräckliga för att förklara den stundvisa ensamheten men även nya vänskaper, kärlek och lyckan som definierade studentåret. 

jag har kallat den för våren som stavas eufori- för det var då som jag gick på bal med världens finaste vän, när vi dansade tills fötterna blödde, det var då som klassen gick på pubrunda och vi dansade på Sports bord till ljudet av gamla nittiotalshits i gula, fula tröjor som skrek ut kärlek. ja, det var då vi sprang runt i stan, alkoholfyllda med vita klänningar och mössor och sjöng om studentens lyckliga dagar. 

Jag har aldrig känt en lycka som när vi skrek innanför Frias dörrar innan vi sprang ut, stod på en scen och skrek till tonerna av Silouettes. aldrig känt så många känslor som när hela klassen stod på ett flak och skrek studenthitsen som aldrig förr, när vi var definitionen av eufori. inte heller lyckan över att dansa natten igenom till låtar som bara påminde oss om studentåret- dansade och skrikande tills rösten inte längre fanns kvar- allt med världens finaste människor.

men ändå är jag så lycklig över att det är över o att livet går vidare.

 

 

tårarna rinner längs kinderna, som ett vattenfall. det forsar. bara forsar.
jag får inte stopp på det, jag har ingen kontroll.
det är bara ord jag vet, men de har sådan stor effekt - vad skulle vi vara utan dem?
vad skulle vi vara utan varandra?
men jag vet.
det är konsekvenserna av att öppna sitt hjärta till någon, att öppna sig själv för någon.
det kommer aldrig helt tillbaka och tillslut har man inget kvar själv utan alla bitar ligger som i gisslan hos olika personer. som stått en så nära, så nära.
ett delvis krossat hjärta visar sig på alla sätt möjliga, sätter sprätt på vartenda sinne.
frikopplar hjärnan helt totalt, försätter alla sinnen i trans.
utan ens någon kontroll förstörs man, de skrivna bladen suddas ut.
en efter en.