självkänsla

Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.

Jag vet att ni inte kommer tro mig när jag säger att jag hatar migsjälv, att jag föraktar personen som tittar tillbaka på mig i spegeln och att jag anser att jag inte har ett värde som människa, utan att allt ligger i min prestation.
Ni kommer inte tro på mig men det gör inget, för jag tror inte på migsjälv heller.

Det tar mycket krafter och mycket ork att spendera så många timmar med att se ner på sig själv, så många timmar som man spenderar med att vilja vara någon annan och så många timmar med att nedvärdera sig själv. ja, så himla många timmar med att tro att jag inte är värd någons kärlek eller vänskap.

Och jag kan inte berätta för er hur gärna jag skulle vilja vara någon annan, hur gärna jag skulle vilja att mitt hår såg annorlunda ut eller hur gärna jag skulle vilja älska mig själv så att jag kunde få möjligheten att älska alla andra. Det finns det ens ord som skulle kunna förklara den längtan.
Jag vill inte att bra kritik och fantastiska ord ska rinna av mig som vatten på en gås, jag vill kunna ta åt mig av det och tro på det själv. Jag vill kunna kolla in i spegeln och älska den tjejen som tittar tillbaka på mig för att hon är värd en hel värld även om hon inte skrev MVG på det senaste provet.

Det är en evig kamp för att självförakten inte ska vinna över min vilja, en ständig kamp för att inte jag ska dra mig undan, backa, ta ett steg tillbaka och få alla andra att tro att jag inte vill vara mig själv. Jag gömmer mig själv och låter andra se det falska jag, det jag som är tyst, som står två steg bakom alla andra och som tror att alla hatar mig. Och om de inte gör det då, så skulle de avsky mig om de lärde känna vem jag verkligen är.

Ikväll sitter jag här med rödgråtna ögon och en ångest och förakt som inte liknar något annat. Men jag lovar er, mina vänner, att det är sista gången jag tillåter mig själv att må såhär. Sista gången som jag tillåter mig själv att sparka och slåss på mitt eget ego.
Ja, ikväll är det sista gången, sista gången som jag håller inne på mig själv för att jag inte förtjänar bättre.
Imorgon när jag vaknar, då ska jag kolla mig i spegeln och berätta för den tjejen hur grym jag är, jag ska berätta att jag har ett värde och att jag är älskad. Inte av mig själv, inte än. Men av alla andra.
Jag ska låtsas att jag älskar mig själv, jag ska slå er med häpnad och låtsas tills det blir sanning. Ja, jag ska faka min självkänsla tills jag älskar mig själv.
Jag ska leva på definitionen av fake it til you make it. Ja, jag ska skicka min självdestruktivitet i soporna och aldrig mer se på den igen.


världens bästa

Jag har en vän.

Hon är så fantastisk att jag inte kan sätta det i ord. hon älskar som ingen annan någonsin gjort och hon bryr sig mer än någon annan någonsin vågat.
O när jag tappar migsjälv, när jag faller och när jag hatar, slår och sparkar på migsjälv, ja när jag vill ge upp.
Då står hon där, i vägen för mig och självdestruktiviteten.
Då står hon där, vid min sida och säger så vackra saker, så fina ord som jag aldrig innan hört. Ord som passar på alla andra utan mig.
Hon säger att hon älskar mig, att hon aldrig släpper mig och att jag är den mest godhjärtade människan hon känner.
Jag säger att hon är alldeles för snäll.
Och det är där, mitt på en gata bland vackra lovord om en vänskap som aldrig tar slut som hon greppar tag i mig och lovar att kämpa mot djävulen på axeln tillsammans med mig.
Det är den absolut bästa stunden i mitt liv, den stunden när hennes vackra röst skriker av ärlighet när hon försäkrar mig om att vi är ett vi som aldrig dör ut.
O jag älskar henne så jävla hårt för det.

a wish upon a world

Nu, när klockan slår 00:00 ikväll önskar jag att Gud tar hand om de 300 fina, älskade barn som jag lärde känna på andra sidan jorden. mina tankar förs tillbaka till sommaren, till de fantastiska älskade barnen i de så fattiga områdena. jag behöver bara snegla lite åt vänster från sängen för att se en canvas med tre fantastiskt fina pojkar på, de som alltid skrattade, de som alltid sprang hand i hand över grusplanen, de som visade mig att livet inte är något annat än fantastiskt.
och när jag nu tittar tvärs över mitt rum så ser jag en jordklob som föreställer hela vår värld. en liten sak som symboliserar de sju biljoner människor som lever på jorden, som alla är en del av världen, en del av mänskligheten.
Ja, nu när klockan slår 00:00 önskar jag, ber jag att någon tar hand om dessa barn, någon som älskar dem gränslöst, någon som säger till dem att de gör en skillnad i denna värld och att de betyder så mycket mer än vad de tror, precis så som jag gjorde under den lilla månad som jag var en del av deras liv.
för de är fantastiska små liv som redan efter sju små år i denna grymma värld vet att livet går ut på att skapa lycka ur fattigdom, att skapa glädje av misär och att skapa mening av orättvisor.




balansgången

för två månader sen lovade jag mig själv att inte hamna där igen, jag lovade mig själv att jag skulle ta hand om mig tillräckligt för att inte hamna där igen, jag fick inte hamna där igen. IVA. Intensivvård. artärnålar. balanserade på livets tunna linje.
och nu återigen, hör jag mig själv ljuga om det som jag lovade mig själv att vara ärlig om. jag lovade mig själv att jag aldrigaldrig mer skulle vara så likgilitig mot sjukdomen, mot mig själv. lovade att jag inte skulle ljuga för mig själv igen.
men så vaknar jag upp nu, inser att jag är där igen. inte därdär men där. på väg dit, på väg neråt. jag hör hur min hals skriker att det tog fem år att komma till botten, så det kommer ta lika lång tid att ta sig till toppen. visst, det finns ändå en liten sanning i det, det kommer ta tid. tid.
men samtidigt så undrar jag om det bara är det, om det bara är tid som behövs eller är det något mer? är jag kanske den som alltid kommer balansera, kanske inte på den tunna linjen mellan liv och död som jag nuddade för två månader sedan, men fortfarande en balans, en balansgång mellan prestation, vilja och styrka. en balansgång som jag tydligen inte förstår hur man ska balansera. för, för mig är det en balansgång, en kamp som kräver mer än vad jag är villg att ge.

jag vill

Jag vill se på mitt liv som oskrivna blad, blad som jag ska få fylla med egna ord och egna upplevelser, ord om kärlek, hjärtesorger, vänner som gått och vänner som stannat, jag vill fylla sidorna med känslor, känslan av att vara lycklig, känslan av att vara på bottens botten, jag vill fylla sidorna med alla jag älskat, alla jag hatat, jag vill fylla dem med liv helt enkelt. mitt liv. i mina ord.
jag vill berätta för världen vem jag är, den dagen då jag faktiskt kommer på vem det är. jag vill berätta om alla misstag jag gjort, om alla drömmar jag haft, om allt som gått i kras, allt som jag lyckats med.
jag vill skrivna mitt liv på mina egna oskrivna blad.
jag vill inte vara den som såras av tomma ord eller den som viker av för att en vänskap tog slut. det får inte vara jag, det kan inte vara jag.
jag vill så mycket, jag vill lyckas med så mycket, jag vill vara så mycket. jag vill.
och det är därför som jag ska torka dessa tårar en gång för alla, det är därför som jag ska resa mig med ryggen rak från varje fall.
för jag har fallit nog och en gång till vore en gång alldeles för mycket.

så olikt alla andra men så fin ändå

jag vet inte men det bara kommer över mig som en våg, ett lyckorus. jag blir återigen hög på en kärlek som inte ens varade tillräckligt länge för att få kallas det. det var inte kärlek med normala ögon mätt, det var inte kärlek med skrik, tårar och passion. nej, det var inte en kärlek som gjorde så ont att jag inte visste vart jag var. nej, det var inte ens en kärlek som varade tillräckligt länge för att ens få kalla sig för en sommarromans. nej, det var inte ens en sommarromans.
men visst var det kärlek ändå, i mina ögon mätt.
för vissa stunder så lever jag fortfarande för "vår" kärlek, jag lever för de där timmarna som egentligen skulle varit s himla mycket längre. jag lever för sättet som du såg på mig. jag lever för hur du pratade med mig, för den du var och för varifrån du kom. jag lever för de ömma, försiktiga men så himla fina kyssarna. foreheadkisses. som jag hade längtat efter någon som du. du var allt, precis allt som jag någonsin drömt om, du var varje dröms förverkligande. och du var min om ens bara för en tio timmar eller så.
så nej, det kanske inte var kärlek i andras ögon mätt men för mig var det den finaste kärleken någonsin. för även om den inte fick något avslut, även om den inte varade längre än till den bästa kvällen i mitt liv och även om den inte skrik tårar och passion så var den så fin och den gav mig så mycket.
för det räcker med att all summer long spelas på radion och jag hör om hur månljuset sken i hennes hår eller om hur de trodde att natten aldrig skulle ta slut.
för det är precis då som jag får rysningar i kroppen och blir sådär lycklig som jag var då, den bästa kvällen i mitt liv när du strök dina fina händer genom mitt afrikasmutsiga hår och kallade mig för din.

när allt förloras

osäkerheten tar vid när jag inte längre känner migsjälv. när jag inte längre vet vem jag är. och när du inte längre tycker jag är densamma. vi har verkligen gått ifrån varandra nu, när kommer vi tillbaks vännen? när kommer vi vara där igen? du och jag.
är vi fortfarande vi?

en elegi för alla vägar som vi inte vandrat än

jag hatar hur uppdelat det är, hur fel det är. jag avskyr verkligen hur falskt vi gör det. jag tycker verkligen inte om hur vi alltid är tre men vill bara vara två. en är alltid överflödig, en är alltid för mycket, en vill alltid gå därifrån.
det dåliga samvetet kickar in för både dig och mig. du och jag, är inte detsamma utanför skolan. vi är inte dedär bästa vännerna som jag trodde hade kommit tillbaka efter sommaren. för när jag träffar dig utanför växjö frias väggar, så är du densamma, då är vi densamma. då är vi du och jag, då är vi det underbara-fantastiska-älskade vi.
vi har haft så många planer du och jag, så många drömmar, så många efterlängtade minnen. för jag kommer ihåg det så väl.
från början, där på hösten i ettan, så vi var nyfikna, vi var nya för varandra men det växte så fort. jag tyckte om dig från första stund, vi klickade nog helt enkelt, du och jag. det blev sommar och vi drömmade om att åka utomlands ihop, du och jag. vartsomhelst. att få umgås med dig i en vecka i sträck lät så himla himla bra då och det gör det fortfarande. men förra sommaren kom och gick, den bestod mest av långa sms och samtal om att vi ville byta skola, att vi ville bort från tegner och litenheten. vi ville börja om, någon annanstans. tillsammans. åh. vad mycket planer vi hade, vi ville till Göteborg, till London. vartsom egentligen.
men efter mycket om och men, så hamnade vi på fria. och där började det. förra hösten var den bästa i mitt liv, jag fick vara med och vinna ett val, jag trivdes som fisken i vattnet i skolan och vi kom bara närmre och närmre varandra.  det var dig som jag ringde närsom, det var min bästa vän. vi drömde om studentåret, om festerna, studentmössorna och hur lyckliga vi skulle vara när vi sprang ut där, i juni 2012, gråtandes av lycka.
men vår eufori av vänskap dog bara månader senare. den lilla trio som vi hade bildat dog och samtidigt så dog vi. för vi skrattade inte längre tills vi låg dubbelvikta på golvet i mitt rum, vi drömde inte längre om att resa till när och fjärran ihop, vi vi längtade inte längre till att få uppleva det lyckligaste året i vårt liv ihop och vi var inte längre dendär fina definitionen av bästa vänner. du var inte längre min första tanke när något hade hänt och jag var inte din. vi gömde oss mer och mer för varandra, vi visste bara mindre och mindre om varandra. tillslut så existerar knappt ett hej mellan oss i skolan längre med det uppföljdes alltid av långa förklarande sms om hur svårt allt hade blivit men samtidigt hur vi inte ville släppa varandra, vi var ju trots allt vi. vi hade ju varit som systrar, så nära var vi.
men sen kom ännu en sommar och visst sågs vi inte mycket men vi saknade varandra och vi blev vi på nytt igen. vi längtade efter allt som vi skulle göra, efter picknikar, eller vinkvällar- efter allt som vi skulle göra i den svenska sommarvärmen. och vi blev vi igen.
och så började skolan och vi var tillbaka igen, tillbaka till detdär att vi inte kunde vara bara vi för att det fanns en tredje part. och vi skalades sakta men säkert, mer och mer bort.
och där är vi nu, på varsin sida- desperata för att hålla fast, hålla kvar. för studentåret skulle ändå bli vårt. det ska bli vårt.


rädslan för okontroll

jag hatar att inte ha kontroll. för jag är den tjejen som planerar allt, där även spontaniteten skrivs ner i kalendern. jag är tjejen som vill ha kontroll över allt som händer, även när det inte är möjligt. ni kanske känner igen er. men trots det, så är jag en tjej som tappar kontrollen, så lätt, så lätt. någon som så lätt trycks ner av ord och blickar men samtidigt en tjej som lyser upp av några få fina ord och en varm kram. jag påverkas lätt av allt och alla, jag skulle ge upp allt för det mesta. jag är hon som gör det mesta för att vara alla till lags vilket egentligen bara sårar mig själv. jag är definitionen av en människa som vill vara på alla ställen samtidigt, som vill umgås med alla samtidigt. men ändå så är det bara en bråkdel.
för det finns ett kapitel, en del som väger tyngre än allt annat, det finns en tanke som vinner över min beslutsamhet och min kontroll varenda gång. något som för mig blir en kamp varje gång.
mat.
för alla hetsätningar som dämpar känslorna som jag inte vill känna, som jag inte orkar känna. för alla gånger som någon röst som jag inte känner igen säger till mig att jag inte vill äta, trots att samvetet säger något annat.
för varje gång som jag trycker i mig så mycket att känner hur det sakta men säkert tar sig upp igen. det är just här som jag är alldeles för svag för att ta upp kampen mot det som sänker mig vartenda gång. och varje gång som du, spöket som jag inte känner, vinner över mig så förser jag mig själv med ord och tankar om hur fruktansvärt ful och tjock jag är. när det i slutändan bara är jag själv som trycker ner mig själv med ord om äcklig jag är.
just därför vill jag ha kontroll. så att jag kan ha kontroll över dig, du som jag inte känner men som trycker ner mig mer än vad ord kan säga. du som förändrar allt.

natten är ung och jag ligger vaken

det är när jag ligger vaken om nätterna, instirrandes i den tomma natten, som jag påminns om dig. dig. dig. jag påminns om dina varma händer runt min midja, dina armar runt mina och känslan av att ingen kan röra mig nu. den där känslan av när du stryker dina fingrarna genom mitt då så korta hår. jag påminns om när vi, du och jag låg i dendär nittiosängen i en okänd stad, vi var totala främlingar du och jag men ändå så kände du mig så väl.  som ingen annan någonsin gjort. likt ingen annan.
jag minns det fortfarande så väl, den där känslan när du drog mig intill dig, så att jag hörde vartenda hjärtslag. så nära att jag kunde känna lukten av din perfym, trots att klockan var tre på natten och värmen och svetten var ett faktum.
jag minns känslan så väl, känslan som uppstod när vi tittade in i varandras ögon, innan våra läppar för första gången möttes. jag minns hur varsamt allt var, hur försiktiga vi var trots andelen promille i kroppen.
jag minns hur vi inte ville att det skulle få ett slut, du och jag. hur vi satt där på golvet, hand i hand. vemodigt.
jag minns det som igår, den där natten som var för så längesen att den egentligen är ett minne blott nu. vi kunde ha älskat varandra men vår saga tog slut där och då.


jag klarar mig aldrig ensam

jag sänkte min gard, som man gör när man känner sig älskad. för, det är väl det man gör? när någon säger jag släpper dig aldrig. för det är väl det man gör när någon kommer en nära, sådär nära som bara ett fåtal människor nånsin gör. precis det som händer när tilliten överstiger 100 procent och man litar på personen mer än man litar på sig själv, egentligen.
just i den där stunden när hjärtat och känslorna styr över det logiska och bestämmer att den här personen älskar dig tillräckligt högt för att få ta del av de hemligheter som ligger och trigger en djupt, djupt inne. den hemligheten som man tvivlar på när man berättar, ifall personen inte är beredd. men sen så påminns man ändå om att det är lättare att bära om man är två, man påminns om att när två boxas så blir slagen hårdare, man påminns om att tillsammans är vi starkare, för det är ju trots allt sant, så sant.
så man berättar. utlämnar, utplånar sig själv till max i hopp om att personen man anförtrodde allt ska ge allt tillbaka till en. att den ska bevisa att det var värt det. i hopp om att det är deras hand som hjälper en upp ifrån det där stengolvet, i hopp om att bandet är tillräckligt starkt för att lyckas bära allt för oss båda. utan brustna hjärtan.
ett brustet hjärta. det är denfinitionen på vad som händer när personen man trodde kunde ta allt, personen som skulle lyssna, som skulle hjälpa en att gå vidare på livets långa stig, personen som skulle veta så mycket, personen som skulle älskas så högt, när just den personen tar en del av hela dig. och bara går sin väg.
när personen som du anförtrott dig allt till, när just din person lämnar dig kvar. bruten. och bara går sin väg. utan ett ord.
det är då, när man ligger på stengolvet och förbannar sig över sin dumdristighet, över hur man kunde lämna ut sig själv när det fanns en risk. det är då man inser att kanske det inte finns en människa som man kan anförtro sig till då, det kanske inte finns någon som älskar en så högt att den skulle vilja bära den tunga ryggsäcken med en. och även om det skulle göra det, så skulle man aldrig våga, aldrig igen. för det finns fortfarande en bit som saknas, en bit som aldrig kommer igen. den biten som ersatts med en ekande tomhet. den biten som aldrig kommer tillbaka igen, så då kan du aldrig ge bort den igen.
men tomheten ekar fortfarande inom mig, där biten som nu är din en gång satt.

Juni 25, 2011

känslan när alla känslor sätter sig i magen med en nervositet som styr allt, är förvirrande, det är förlamande. det är vansinne egentligen, när kontrollen helt plösligt försvinner ur ens egna makt. när den onda demonen inom en styr vartenda handling, då kontrollen helt försvinner ur ens egna händer. när det inte längre är jag som hetsäter, när det inte längre är min tanke, min handling, utan att den kommer från någonannanstans, någonstans som jag inte har någon som helst kontroll över. eller känslan av att nervositeten mättar magen totalt. för det är precis vad den gör, när de värsta känslorna når ytan. det är precis den känsla som uppstår när självkänslan sjunker genom jorden. det är då som makten försvinner. det är då.

echos of silence

en blank sida och två timmar. insidan ekar tom efter alldeles för många tårar som runnit i alldeles för många nätter. jag släpper inte taget, det är mitt fel. jag släpper det inte. jag hänger mig fast, vid hoppet. hoppet om att vi kommer lyckas, du och jag. hoppet om att den värsta stormen är över men samtidigt rädslan över att den knappt har börjat. när jag vänder mig om så står du inte där med dina öppna armar, det är inte längre ditt leende jag ser, inte längre skratt som får mig lycklig. det är inte längre vi.
vi blev ni och mitt hjärta ekar tomt. tomrummet som ni lämnade ekar som röster av ungdomsskrik i en statstunnel. mina tårar har ingen riktig innebörd längre utan de är mer bara ett bevis av en smärta som varat för länge, bara ett bevis på hur hårt elden brände.

varje gång jag ser mig själv i spegeln, förvandlas det fina leendet till salta tårar när jag påminns om orkanen på insidan. orkanen som har stormat tillräckligt länge för att lämna brända hål i det sköra hjärtat. orkanen som har härjat förlänge för att jag inte ska känna igen smärtan. smärtan som sakta men säkert övergår i en längtan, en längtan efter en vändning. längtan efter något eller någon att fylla det tomrum som lämnades med dörren så starkt på glänt att jag inte har styrkan att stänga den själv.

vi är som en winnerbäck sång, du och jag

Det är knappt ett hej som existerar mellan dig och mig, när du går in i rummet. vi växlar knappt några fina ord längre och vi skrattar inte längre som vi brukade.
Det fanns en tid för oss min vän men jag antar att tiden sedan länge är borta. vi är borta, den finaste vänskapen jag någonsin haft är förlorad.
du är förlorad och för det så rinner tårarna ned för mina kinder.
men jag kommer minnas oss så väl, ditt skratt, ditt leende. du kommer förevigt finnas i mig, jag lovar. även om jag är som bortblåst för dig.
vi trodde att vi kunde gå genom eld men elden var för stark för oss båda. vi lyckades inte hålla kvar och blickarna idag sa att det var över.
och hur mycket jag än tycker om dig, hur mycket du än är min bästa vän, hur mycket du än betyder för mig, hur mycket jag än älskar oss, så håller det inte.
och jag ser tillbaka till dendär tiden. du vet. då när vi bytte sms om vad vi åt när vi kom hem, den där tiden då vi var du och jag, den där tiden då tårarna inte rann från mina kinder varje dag. då vi faktiskt var du och jag i skolan. då vi saknade varandra när vi inte setts på ett tag.
för nu, nu saknar jag dig när jag ser dig. för jag inser att vi aldrig mer kommer bli vi, aldrig mer oss.
jag älskar dig för den du är, när vi är två. jag saknar dig för att vi aldrig är eller blir två igen.

satan i gatan

Jag minns bara allt som var bra, allt som var du och jag.

when you became my worst fear

Lägg av, åh. bara lägg av.
blickarna, motsägningen. alltid tvärtemot. vad har jag gjort dig? när fick du ens tillåtelse att trycka ner mig så? åh.
bara lägg av.
det räcker nu.
åh du snälla? låtsas inte mer, du gillar inte mig, jag gillar inte dig. låtsas inte vara något som du inte är.
snälla.
just don't.

I LOVE YOU


friendship’s a bitch

jag vet.
vi har mer än ett år kvar av onda blickar, översittande kommentarer, kalla ord och långa sms som innehåller ett litet hopp om att vi ska kunna vara något trots en splittrad vänskap.
jag har inte ens ord till att förklara vad som hände med oss, varför vi blev splittrade, varför jag gick därifrån bruten. det handlar inte ens om förlåtelse, för den fick samma dag du lämnade mig bruten i skolans korridorer. jag förlät dig i samma sekund som jag borde börjat hata dig.
jag vet att jag förlåtit dig men glömmer gör jag inte. jag vet att de hänger ihop, men inte för mig, inte just nu. inte inom den närmsta framtiden.
jag saknar dig. du har tro det eller ej, skapat ett tomrum inom mig - hjärterum som jag gav dig den där dagen i augusti. hjärterum som du lämnade med dörren på glänt.
tiden kommer läka såren, det kommer ta tid men efter tiden gått kommer någon att ta det rum som du hade i mitt liv men tills dess kommer dörren fortfarande stå på glänt.
väntandes på att ditt vackra leende återigen ska vara riktat åt mig. jag ser till den dagen då ditt leende får mig glad över din lycka och inte osäker.
för där befinner jag mig idag - din lycka, ditt skratt, dina ord gör mig osäker på mig sig, du får mig att tvivla på mig själv som ingen annan någonsin fått.
jag längtar efter den dagen då mitt leende aldrig ska rubbas av dig. då du endast är ett minne i min livsbok.

känslor

Det värsta som finns,
är ändå det enda som gör oss mänskliga.

change

jag vill att det gamla ska vara det nya och att det nya ska vara det gamla.
ja, det vill jag.
det är sådana tankar som slår en, sådär på en sex-timmars-lång-tåg-väntan i lilla danmark. sånt trist slår en när man tänker för mycket, alldeles för mycket.
det är just precis vad jag vill.
jag vill egentligen bara glömma nuet och leva i dået, för det var sju resor lättare, sju resor finare. ja, det var minsann sju resor bättre, precis överallt.


Tidigare inlägg Nyare inlägg