let go, jerk?

Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är

Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss



vår låt.
vissa minnen lever kvar, vissa ljus släckts aldrig, ja.
i hjärtat kommer vi alltid finnas kvar, där någonstans lever du kvar än, min vän.
en bit kommer alltid komma ihåg dig, men jag antar att det är så det är.
alla sätter sina spår, vissa djupare än andra. men du, du stampade hårt.
märkena finns kvar än, vill du kräva upp dem? stampa om och om igen?

trots sårbarheten och tveksamheten som du försatte mig nu, du var den vännen som jag aldrig förtjänade, den som var för bra för mig, varför ville du ha mig? rent skoj från din sida? jag var inte nog för dig, ja jag vet.
såna som dig och mig, vi går inte ihop.
nej. du var för bra för mig. så måste det ha varit.
så var det.
därför slutade allt utan ens ett 'hejdå'.

tough love?

jag vet inte, eller jo. jag har tänkt mycket på det på senare tid. hur man lyckas hålla ihop vänskaper och relationer? tänkt på hur det blir efter den där studentdagen i juni om lite mer än ett år - alla relationer är så självklara för mig nu men sen då? när jag har flyttat, när det krävs mer än skolan och kanske ett litet sms för att hålla ihop det? kommer jag att klara det då?
för när jag tänker på det, så är jag nog rätt dålig på att hålla ihop mina vänskaper, faktiskt. jag låter dem bara rinna iväg, låter dem försvinna. som en våg över stranden.
hur är man någonsin beredd på ett farväl?
att sätta relationer på prov är ingenting jag längtar efter, kanske mestadels för att jag har för många som kommer fallera. för många som kommer rinna ut i havet.
eller har jag fel? är det de som kommer lyckas? är det de relationer som jag inte har minsta tro på som kommer hålla genom allt? och de som jag tror mig veta kommer hålla, som jag tror har band gjorda av stål - är det de som kommer fallera? är det de som betyder allra mest som kommer rinna ut som tidglaset under ett spel?

framtiden.
så vemodig.
så längtad men ändå så fruktad.

det vackra i oss

bästa vänner
orden sitter så djupt, så djupt i mig. de betyder så mycket, genom att erkänna dem för något, så lämnar jag ut migsjälv, till max.
visst, jag har haft bästa vänner. eller ja, det var vad vi kallade varann iallafall. jag kommer ihåg det så väl, vi gick i fyran, en duo. alla hade en bästa vän på den tiden och Matilda var den enda som jag umgicks med tillräckligt mycket. vi stämplade varann, orden yttrades inte mer än de som stod skrivit i våra vänskapsband och på den nallen jag fick av dig en gång, bästis-nallen.
men vi var inte innebörden av bästa vänner. vi ringdes aldrig mer än för att bestämma vart vi skulle ses, vi träffades ju ändå i skolan. vi delade inte allt. för vad delade vi egentligen? hon förstod mig inte riktigt, vi var inte gjorda för varann, alldeles för olika.
men stämpeln satt kvar. trots att vi innerst inne aldrig var bästa vänner, trots att jag inte älskade dig som en bästa vän gör, trots att vi inte delade något som skulle utlämna mig själv eller dig, trots att vartenda sommar gick utan att vi ens träffade varann. vi saknade inte varann. trots det, så stämplade vi varann som bästa vänner i sex år. för så var det ju.
men vi växte, ännu och ännu mer ifrån varann. du slutade svara på sms när vi inte längre gick på samma skola. en sex årig vänskap dog. vi må inte ha haft innebörden av bästa vänner men vi var vänner. så länge. visst, det gjorde lite ont att förlora dig, att veta att en av mina såkallade barndomsvänner försvann ur mitt liv. vi skulle aldrig ses mer igen.
idag tror jag mig veta den sanna innebörden av en bästa vän. och de orden sitter djup i mig. så rädd för att uttala dem till den som inte känner detsamma.
men jag tror mig ha hittat min bästa vän eller så nära jag någonsin varit i vilket fall. och för första gången är jag inte rädd. även om hon inte känner detsamma så vet jag vem hon är för mig.
jag saknar henne. jag älskar henne. jag avundar henne. hon är den jag ringer närsom - vars röst alltid får mig att le. hon är, faktiskt ovärderlig för mig.
pratar om allt? ja. eller, det finns saker hon inte vet, men det finns inte saker som jag inte skulle våga berätta. jag vet att vi kommer gå igenom så mycket tillsammans. genom eld, genom livet.
jag vet att det är ett under att vi möttes, du och jag. att jag hittade någon som blev så viktig för mig på så kort tid.
vänskapen är ovärderlig, för vissa band är bara menade för att hålla.