snart finns det inga tårar kvar

Den tioende september, förra året skrev jag en text om hur svårt allt var men också om hur mycket detta året skulle bli vårt. Om att min största dröm var att få kalla dig min bästa vän igen. För hela förra våren, halva tvåan och i mer än ett halvår så gled vi isär, vi fanns inte längre kvar och jag grät på skolans toaletter, jag grät hemma och jag grät precis överallt. Jag var krossad. Någon hade rivit ut mitt hjärta och stampat på det, utan känsla, bara sparkat tills det inte längre fanns något kvar.
Jag föll. Och jag föll så jäkla hårt utan dig, jag föll med ansiktet rakt mot stengolvet och fick blåmärken som aldrig kommer tyna bort. Du var för viktig, för älskad, för fantastisk och fick mig att må för bra. Du var för nära och du visste alla, alla mina hemligheter. Du var så älskad för att du såg mig, hela mig och älskade mig ändå.
Och att falla då, att falla från någon som kände mig så väl, att falla från någon som kände, som hade vänt utochin på hela min insida, det var en smärta likt ingen annan.
Men jag kunde ju inte släppa dig, så jag höll fast, krampaktigt. I hopp om att vi skulle bli vi igen. jag skrev både många och långa kärlekssms om hur bra du var, om hur mycket jag älskade dig och om vilken ängel du var även om jag visste att vi inte var vi längre, även om det var lögn, ja. och även om det bara var ett sätt för mig att hålla kvar, ett sätt att krampaktigt fortfarande få vara en del av ditt liv.
för idag kan vi stå jämte varandra utan att prata med varandra, det kan gå dagar utan att vi ens pratar och det existerar inga hjärtan i våra sms längre. vi är inte vi, inte längre. Vi går sida vid sida men egentligen så finns det ett helt hav emellan oss, en hel värld där du är öst och jag är väst.
men älskade vän, vet du vad? det är helt okej, helt okej att känna allt som vi känner just nu. för även om jag fortfarande lever på ett hopp om att det var skolans väggar som begränsade oss och att vi kommer vara den finaste definitionen av bästa vänner, i sommar igen. precis som vi var förra året.
Men även om jag har fel så är det okej ändå. för du, min älskade vän kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, ett rum i mitt hjärta kommer alltid att skratta med dig, alltid att älska dig och det kommer bannemig alltid att sakna dig, love.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback