-

ansiktet göms i händerna i hopp om att det ska lindra den plötsliga smärtan som drabbar kroppen på det mest onda sättet.
magen vänds ut och in och tankarna snurrar i en oändlig orkan.
jag skakar till orden.
du får ett syskon ikväll.
det är inte normalt, det är inte okej, men det är jag.
nervositeten kommer greppa mig som ett gammalt spöke från en annan tid.
rädslan för morgondagen tar vid, gör allt annat till något omöjligt.
tankarna paralyserar mig, tankarna som jag skulle ge mitt liv för att se försvinna, tankar som för en sekund gör mig till någon annan.
dagen jag fruktat sen så länge tillbaka, dagen som occuperat mina tankar sen den dagen då en liten bit av allt försvann.
det kan bli något av det värsta. jag  vet, den här natten kommer förvandlas till min värsta mardröm.

den sitter långt inne, osäkerheten som griper tag i mig gång på gång.

instaplandes med för mycket i kroppen, det är inte första gången du.
du säger att det är okej för att du har för mycket nu och alkohol är den enda lösningen.
men du har fel, det blir bara värre och värre.
du kommer inte minnas dagen imån kära du och de nya tonårsåren är ingen lösning.
hårda ord slår hårt ikväll men du känner ingenting.
kallare än nånsin är du ikväll.
och här står jag med fallna ögon och en gråt som gryper sig längre och längre upp.
här står jag, som mottagare till orden som slår och slår med inget till slut.
orden som river upp såren som var så nära att läka, orden som lämnar allt vidöppet.
orden som sliter i allt vad trygghet och säkerhet heter.
orden som river upp muren jag byggt, mot dig.
för varje dag som kommer, kommer sanningen närmre och närmre.
dagen kommer närmre och närmre, dagen jag fruktat så länge.
dagen som kommer vända allt, dagen som kommer skaka mig, dagen som kommer döda mig inombords.
förlåt, men svagheten är för stor för att säga sanningen högt.
för sanningen är den att jag vet inte vad jag känner.
det finns inga ord för något så litet men ändå så stort, inga ord för de känslor som svävar inom mig ikväll.
orden räcker inte till idag.
jag räcker inte till idag.

tankarna skrämmer mig ibland, jag blir rädd för hur många tankar som kan komma över mitt huvud under en dag.
jag ska inte ljuga, delvis sätter det sina spår, jag stannar upp och funderar analyerar, för att komma ett steg närmre sanningen.
tankarna är skrämmande för de kommer smygande när jag minst anar dem, tar tag i en och slänger ner en på golvet.
dem gör mig nervös, ledsen och förbannad, ibland.
allt mellan himmel och jord, saker jag bara vill glömma.
jag vet inte, det gör ont ibland men bara ibland, det är ingenting som konstant finns på min hjärna utan det kommer och går.
som spöken.
saker som återkommer som drömmar, mardrömmar mera.
allt som undermedvetet ligger och krossar ytan, glassplitter som sedan skär rakt igenom.
tanken på förlorade vänner och försvunna vänskaper - tankar som jagar mig i natten.
tankarna som omedvetet finns där men ändå aldrig lämnar mig.
det är som ett moln som förföljer mig överallt, förtydligar allt jag vill förtränga.
som en slags ångest inom mig, klumpen i magen som inte försvinner utan bara byggs på och på.
då osäkerheten sliter tag i mig, ruskar om mig och skriker vem fan jag är.
kvällarna då jag låter fasaden falla, då jag hittar mig själv på botten med miljoner frågor och inget svar.
just de kvällarna vill jag ska försvinna.

jag vet att jag ställer till det, jag vet att det mesta i det här är mitt fel.

jag är en sån jävla idiot för jag tror fortfarande så gott om dig.
en sån idiot för att jag är för snäll för att släppa dig.
sån idiot för att jag trodde att du blivit bättre.
en sån idiot för att jag trodde att det här kunde vara slutet.
jag som trodde att om jag bara skrev till dig en gång till, så skulle jag få det slutet som jag så desperat ville ha.
men nej, du trodde att allt var som vanligt, att det var normalt att vi inte hade pratat på över en månad.
nu vet jag, att det ligger i din natur att svika mig.
du glider på att jag kände så för dig, att du betydde så mycket för mig.
du vet att bara du skrev nåt tillbaka så skulle jag komma springande men nu vill jag inte längre.
jag orkar inte längre.
det är inte värt det längre.
du är inte värd det längre.
saknaden blir värre nu när jag själv river´upp såren och du sätter klorna mitt i.
så varför kunde jag inte hålla mig till planen? varför kunde jag inte vara stark för mig själv?
jag vet att det är min tur att släppa nu, för för dig spelar det ingen roll, jag spelar ingen roll.
det märkte jag nu.
du sa att svika en vän är det värsta av brott, så varför kan du då inte se hur ont det gör?
hur kan du inte se att du gjorde mig till ditt eget offer?
hur ska jag kunna släppa dig när såren rivs upp på nytt om och om igen för att jag inte vågar mig på ett slut.
för att jag inte vill orsaka dig någon smärta.
jag vill ge upp om dig men något inom mig säger motsatsen.
men jag ska trotsa den nu, du ska bli historia.
för jag klarar det inte längre, en vänskap på dina villkor är inte för mig.
inte längre.

nej, vi var inte bästa vänner.

åh.
hur svårt kan det egentligen vara att bara stänga av? att bara kunna säga till sig själv att tankarna ska ta en paus?
vad är egentligen meningen med att överanalysera allt, att tänka till den punkt där du inte vet vad du ens har dig själv för att det är för mycket tankar och du hittar ingen utväg.
och det spelar ingen roll egentligen om jag har tusen grejer att göra på dagen, för sen på kvällen så kommer det tillbaka igen.
att tänka är ingenting dåligt tro mig, men ibland skulle man eller jag kunna försöka tänka mindre men det går inte riktigt.
jag vet inte men det känns som att jag förstör dem lite när jag övertänker.

men å andra sidan, det må vara dåligt att tänka för mycket vissa gånger, men tänk de andra gångerna då det faktist är bra. som när du står vid ett vägskäl eller när du ska göra vissa val i livet, då du faktist behöver tänka mycket och analysera för att kunna göra det bästa valet.
så att man tänker mycket, kan både vara bra och dåligt men det kan också vara bättre för om man kanppt tänker så kan du gå minste om nåt avgörande.
och att tiden aldrig räcker till är bara en tidsfråga, den räcker om gör så att den gör det. om man bara gör lagom mycket saker så kanske man kan hitta en balans, vilket vore det bästa.
att inte tänka för mycket men ändå inte för lite?

jag vet inte ens om det är möjligt.

jag trodde verkligen att det skulle bli bättre av att prata med dig mennej så fel jag hade.
jag har inte mått så här dåligt på riktigt länge, nu gör det riktigt ont.
händerna bara skakar när jag skriver på tangentbordet och tårarna forsar som en flod.
jag vill inte.
du kunde inte ens ta dig mod till att ringa mig och fråga hur jag mådde.
hur svårt är det?
och det blir verkligen inte bättre av alla som försvarar dig som säger att jag ska lugna ner mig, att jag bara ska acceptera det.
för det går inte.
jag kan inte.
du tror att allting kommer kunna bli så jäkla bra men jag har svårt att tro det.
så svårt att tro att detta var din vilja.
jag trodde verkligen aldrig att vi skulle komma hit igen.
men nu är vi här och jag känner mig helt förlorad.

jag vet inte ens vad jag ska skriva.
men idag är ingen bra dag, jag är helt tom känns det som.
just en sån dag där ingenting känns rätt, då allt bara är fel.
det blir inte precis bättre av det här förbaskade molnet som fortfarande hänger över mig.
det blír inte bättre av folk som säger att det inte är så farligt, att det inte var en så stor grej.
för jag antar att för mig så är det jobbigt.
för mig var det som en rak höger.
det är inte att jag inte vill se dig lycklig, för det vill jag verkligen.
men på nåt sätt så sårar din lycka mig och jag tror inte ens du vet hur mycket.
jag tror inte ens att du ser vad problemet är.
jag kan inte ens förklara vad det är som stör mig, vad det är som gör ont.
jag vet bara inte hur.


lillasyster .

jag har bråkat för min existens, genom de senaste åren så har jag bråkat för min existens hos dig.
jag ville så gärna betyda mer för dig för du betydde så sjukt mycket för mig.
du är viktig för mig och det får mig att fråga varför du bara skulle slänga iväg det sådär.
jag vet  - du har gjort misstag, jag har gjort misstag men hit har vi aldrig kommit.
hit nu när jag måste börja kämpa för dig igen.
nu när du har sårat mig på värsta tänkbara sätt.
jag klarar det inte - på något sätt så gick någonting inom mig sönder.
sedan förra gången så visste du att det förstörde mig, jag antar att du trodde att det skulle bli bättre nu, att jag hade vuxit men nej.
om du gör det för at hålla henne kvar så gör du det för helt fel skäl och det vet du.
allt jag ber är att du kunde tänka innan, tänka på om det var värd det.
om det var värt att förlora mig för.
jag låg och grät i min säng hela dagen igår, du såg det. och ändå går du bara förbi och låtsas som ingenting.
det gör ont att du inte ens verkar bry dig.
att du fick min värld att falla på bara några sekunder.
för jag vet att oom jag väljer bort dig så är det jag som blir lidande, då är det jag som kommer sakna.

fy fan för dig.
fy fan.
hur kunde du?
du visste, du visste verkligen hur det skulle knäcka mig och ändå, ändå.
du gjorde det en gång till, en gång till.
du visste att det skulle såra mig till max, att du slog sönder mig.
du och jag, det finns inte längre.
vår relation är död och jag lovar den kommer aldrig igen.
du har förstörd den, frivilligt.
fy fan.

jag lovar dig, vår relation 'är inte ömsesidig.
du behöver inte mig på samma sätt som jag behöver dig.
har aldrig gjort och kommer nog aldrig göra.
det var du som hjälpte mig genom de svåraste stunderna.
det var du som förstod.
det var du som försvarade mig.
hela tiden du.
men det är först nu som jag har insett att vår relation var inte dden samma för mig som för dig.
du berättar aldrig saker för mig, du berättar aldrig om dina problem, känslor och tankar.
du vänder dig inte till mig.
men du betyder så oerhört mycket för mig.
jag behöver dig så sjukt mycket egentligen.
men nu är jag så sjukt rädd för att förstöra det vi har.
du är en av de viktigaste personerna i mitt liv.
så rädd för att förstöra det men samtidigt så rädd för att du aldrig ska få veta.
för att vet att det skulle göra så jäkla ont att förlora dig och den trygghet som ändå har funnits hos dig.

att hitta ord för dig är inte lätt.
jag vet inte ens vart jag ska börja.
du var allt jag ville vara egentligen, jag ville säga dig allt jag tyckte.
precis så som du gör.
men du har fan inget stopp, du bara går on and on and on.
du sårar alla i din väg för att få det du vill sagt, allt för att få din vilja igenom.
du vet det, jag vet det, alla vet det.
att kalla mig värdelös, idiotisk, iskall, att du önskar att jag vore död - det gör så jävla ont.
du slåss med ord och du gör det jävligt hårt.
du vet precis vilket knapp du ska trycka på för att få mig att enas med marken.
du vet exakt.
och jag vet att jag är så svag att jag inte kan slå tillbaka.
där har du det.
mitt självförtroende har fått sig en och annan vändning av dig, du har tryckt ner mig alltför många gånger.
alltför många gånger.
du vet inte hur det känns, för jag har aldrig lyckats göra samma sak för dig.



straight through the heart.

jag hatar det, att hon tar så mycket plats.
att ni tar så mycket plats.
att just känna sig utanför med sina egena systrar är fel.
det gör ont när ni springer runt o så fnissar och pratar om saker som jag aldrig får veta vad det var, att ni likväl kan snacka skit om mig.
att känna sig som femte hjulet.
att var gång jag satte míg jämte er så började ni snacka med nån som satt jämte.
att jag blir utanför för att jag inte kan ta den platsen ni tar för att jag inte har det självförtroendet.
för om jag skulle at så mycket plats som ni så skulle den inte räcka.

är det helt fel
att helt plösligt känna sig helt nere, att manm bara vill gråta?
är det helt fel?
att känna att det inte är nånannans fel än ens eget?`
att känna sig helt värdelös?
är det fel?
när man känner att hela ens värld är byggd av ingenting.