-

efter fem timmar på sjukhuset får jsg veta att jag har en spricka i båtbenet, i handen, jag ska ha gips i fyra veckor.
fyfan.
jag vill inte, verkligen inte.

moi av lillasyster.

dagen har besått av en fika med mikaela och lite planering för en eventuell göteborgsresa.
underbart.

nu kallar mattebokenm på mig ; det stavas nationella prov.
mer eller mindre, jag dör.

jag var en riktigt hurtig människa igår, jag sprang nämligen vårruset, okej sprang kanske är att ta i men jag gick oerhört hurtigt med några få akut-jag-måste-springa-rushs.

tankarna skrämmer mig ibland, jag blir rädd för hur många tankar som kan komma över mitt huvud under en dag.
jag ska inte ljuga, delvis sätter det sina spår, jag stannar upp och funderar analyerar, för att komma ett steg närmre sanningen.
tankarna är skrämmande för de kommer smygande när jag minst anar dem, tar tag i en och slänger ner en på golvet.
dem gör mig nervös, ledsen och förbannad, ibland.
allt mellan himmel och jord, saker jag bara vill glömma.
jag vet inte, det gör ont ibland men bara ibland, det är ingenting som konstant finns på min hjärna utan det kommer och går.
som spöken.
saker som återkommer som drömmar, mardrömmar mera.
allt som undermedvetet ligger och krossar ytan, glassplitter som sedan skär rakt igenom.
tanken på förlorade vänner och försvunna vänskaper - tankar som jagar mig i natten.
tankarna som omedvetet finns där men ändå aldrig lämnar mig.
det är som ett moln som förföljer mig överallt, förtydligar allt jag vill förtränga.
som en slags ångest inom mig, klumpen i magen som inte försvinner utan bara byggs på och på.
då osäkerheten sliter tag i mig, ruskar om mig och skriker vem fan jag är.
kvällarna då jag låter fasaden falla, då jag hittar mig själv på botten med miljoner frågor och inget svar.
just de kvällarna vill jag ska försvinna.