i live for your name
A thousand times I've failed.
Still your mercy remains.
And should I stumble again.
Still I'm caught in your grace.
Everlasting, Your light will shine when all else fades.
Never ending, Your glory goes beyond all fame.
My heart and my soul, I give You control.
Consume me from the inside out Lord.
Let justice and praise, become my embrace.
To love You from the inside out.
lite för sent eller tidigt för att sitta här, egentligen
tänk så många människor det finns, jag är ju faktiskt en på miljoner och mer en det. tänk så många som är sända till oss, utan att vi ens förtjänar det. de som finns där från början, de som vi har en relation till från allra första stund. syskon, mamma, pappa, mormor, farmor.
de människor man träffar för man råkade missa tåget, de människor man träffar för att jag i sista stunden bestämde mig för att åka till Grekland över sommaren, tänk att allt sådant påverkas av de val vi gör.
hade jag inte börjat i den klassen hade jag inte känt den och den personen, hade jag inte åkt till Spanien hade jag inte lärt känna de fina människor som utgjorda min vardag i tre veckor, om jag inte hade varit intresserad av politiken hade jag kanske inte fått lära känna några av de härligaste personer jag vet. och tänk, om Michaela inte dragit med mig till kyrkan dendär fredagen, så hade mitt liv sett anings annorlunda ut idag.
det visar verkligen att jag styr över mitt liv med mina val, influerade av andra eller inte - så är det endå jag som gör valet som sedan utgör mitt liv och de människor som upplever det tillsammans med mig.
kanske mina fina systrar och bröder var sända till mig av en anledningen, kanske mina vänner är just mina för att jag har förtjänat dem.
jag tror att det finns en mening med allt och att även de människor och vänner jag har förlorat genom åren har haft en mening. kanske det inte var meningen och kanske fanns det en större plan för oss, på olika håll.
kärlek direktimporterad från arkivet, två år sedan när mina val ledde mig till Barcelona och tre veckor jag sent glömmer.
belief
cold as ice.
Man hör det rätt ofta, både ifrån svenskar och ickesvenskar men ändå så finns det en del sanning i det hela.
För om man jämför det oss med andra länder så finns det vissa skillnader, i Spanien och Frankrike så kysser dem varandra på kinden varje gång de träffas och att speciellt spanjorer kan prata öppet om väldigt mycket och kanske rätt privata saker med men vilket som så har de ändå alltid något att säga till någon. Alltid.
Ett annat exempel är när svenskar åker buss, vi sätter oss helst vid två säten och så sätter vi oss på sättet längst in och sen lägger vi våran väska på sättet jämte, i det fallet så är vi nästintill skýgga. Och när man kommer ini buss o och ser att "alla" säten är upptagna så får man rena tankekaoset om vart man ska sitta, ska man sätta sig jämte den där gubben även om han lukar illa och är ful, ska jag våga sätta mig jämte dendär mannen även om han ögon skriker " sätter du dig här, då jävlar!"
Det hela slutar säkert med att du bara sätter dig nånstans även om du vet att det är extremt ouppskattat och du säger inte ens hej.
Ett ännu värre senario kan till exempel vara när du går på bussen och ser att en av dina gamla eller nuvarande klasskompisar som du inte pratar med sitter ensam på två säten och du är osäker på om du ska våga sätta dig där.
Eller om du bara ska gå förbi och låstas som ingenting och sätta dig nånannanstans. För du vet att om du sätter dig där så kommer det bli såndär pinsamtystnad och det vill man ju inte plus att man vet inte vad man ska säga eftersom allt står stilla i huvudet - ska jag ? vågar jag ?
Ja, vi svenskar är rätt skygga av oss.
Ingen ska göra intrång på ens eget område, ens eget liv.
Så är det.
En annan grej är att vi kan liksom stå i vårt hus eller lägenhet och vänta på att grannen ska gå ut ur sitt hus först och gå iväg innan man själv går ut.
Från och till så är svenskar rätt socialt okompitenta, man vet inte vad man ska snacka om när man träffar nån som man en gång kände eller någon man kanske fortfarande känner.
Man vet inte o´m man ska våga säga hej eller bara gå förbi och låtsas som ingenting.
Det sägs också att vi ler rätt sällan och´det är sånt som jag inte ens har tänkt på, gör vi inte?
Egentligen så är det rätt löjligt men man gör ingenting åt det ändå, jag menar det är ju såna vi är'
Det kan man inte direkt ändra på, det är våran kultur, svenskar är såana.
Behind closed doors.
Bakom stängda dörrar är du någon annnan.
Bakom dörrarna finns ett jag som vill gömma sig för världen.
Där finns den del av dig själv som du inte vill visa.
Där gömmer du tankarna som är för djupa för att komma ut.
Du gömmer de i desperation i hopp om att de ska försvinna.
Musiken är en daglig drog, tro mig ' ;D
Dagens bästa;
http://open.spotify.com/track/4VqkhvOP0FkcVrDxgJXtxM
Skillet - Lucy
Lucy, den är så grymt fin, helt freakin' underbar '<3
http://open.spotify.com/track/0vNpuMuYr1HLDUgcqaNpWw
Rise against - Behind closed doors
För come on guys ' ni alla har väl spotify? ;D
om det vore en historia .
Jag vill vända på sidorna, läsa dom som en historia, en saga från då - men riktigt så lätt är det inte.
Som en historia som berör men inte mer, en som inte river upp såren från då.
Men jag kan inte, orden gör för ont och att dra upp allt igen gör ingen skillnad, absolut ingen.
Jag vet, jag vet, jag kan inte förändra det förflutna, jag ska tänka på framtiden men det är så svårt att inte blicka tillbaka när såren fortfarande blöder.
Jag vill släppa det men det går inte och jag vet inte varför.
Jag vill förändra det jag som du har skapat och göra mitt eget.
Jag har sprungit, jag har rymt, jag har blundat men bara för att få veta att det gör saken värre.
Att du brydde dig då betydde världen för mig men nu gör det bara ont, ingenting som jag vill leva med , inte nu iallafall.
Jag vet, alla ska vi ha våra perioder i livet men denna har hållt på för länge, alldeles för länge.
Ändå sen den där kalla vårdagen då mitt liv dog för en stund.
Den dagen då just du förstörde allt jag brydde mig om, allt som jag levde för .
Du tog det och jag fick det aldrig igen.
Samma dag tog du en del av mig, en del som jag kunde levt på nu, en del som jag fortfarande kämpar för.
Att just du skulle göra mitt liv till ett rent helvete var jag inte beredd på, att just du skulle skrubba bort den del av mig själv som betydde allra mest.
Då kämpade jag mot dina ord, dina hårda ord och idag kämpar jag fortfarande mot en kamp som aldrig tar slut, för en kamp som du inte ser, för ord som är grunden till sår som aldrig kommer lugna sig, för ord som tog min själ.
Att ligga gråtandes varje natt hjälpte verken mig eller dig, för mig försvann inte smärtan och för dig blev det vardagen, något så vanligt att du inte brydde dig, inte längre.
Gråten blev min väg genom sorgen tills den dag då jag insåg att du inte såg mig längre.
Den dagen då jag insåg att vi var sönderslaget och inga tårar skulle göra det helt.
Det var dagen då jag lovade mig själv att aldrig mer gråta för dig, det var dagen då dina ord skulle ge mig styrka.
Dagen då jag skakade av mig allt som varit skäl till mina tårar.
Jag kommer ihåg det som det var igår, dagen då jag byggde upp väggen mot dina ord, då du insåg att inga stenar var tillräckligt tunga för att bräcka den vägg som jag byggt upp.
Då min svaghet blev min styrka.
