-

hej igen!
det har varit en bra dag idag, det borjar kannas mer och mer som att vardagen flyter pa och det funkar bra i skolan. jag pratade en hel del med agaren av skolan idag och hans dotter som ar sjuk i diabetes. han skulle ta med mig till den enda kliniken som behandlar det nu iveeckan, sa skulle jag fa se hur det ar. och se om jag kunde hjalpa till pa nagot satt med nagonting. fortfarande som alltid sa vill man gora sa mycket men samtidigt vet man inte vad man ska fokusera pa, hjalpa en mycket eller alla lite. sa svart, sa svart.
men annars flyter det pa, jag var pa Masai market idag och det ar alltid en upplevelse med alla souvenirbutiker som drar i en till hoger och vanster. men det ar bra for presentletandet till mina nara och kara hemma i Sverige, hihi.
men det ar en upplevelse, allt har ar en upplevelse. allt fran maten (ahahah vad en ar god) till manniskorna, till kulturen, till barnen, till skolan, till livet har helt enkelt. det ar upplevelse att vanja sig vid att duscha genom att halla skalar  med vatten over huvudet och en annan att ingenting ar rent och att man sjalv heller aldrig kanner sig ren. kladerna blir heller aldrig rena men det ar val inte ett sa stort problem har egentligen. det ar nya upplevelser hela tiden, nya saker som man upptacker, saker som man aldrig skulle upptacka i den del av varlden som jag kallar hem.
andra saker som jag upptacker ar hur bra Sverige ar (nagot man iochforsig far hora jamt). men jag har lart mig hur korrupt regeringen har ar, hur illa det kan ga da. hur det ar nar de enda ambulanser som finns gar till de som har pengar, vilket vill saga regeringen. hur det ar att du maste betala for din sjukvard innan de ens vill titta pa dig.  nar man hor att det ligger manniskor och spyr blod i entren till sjukhusen men de vill inte gora nagot for att allt har handlar om pengar. men det ar val svart att inte fa det att handla om det nar de lever i ett uland, ett land som behover all hjalp den kan fa samtidigt som det finns lander som behover den mer.

jag har sa mycket att saga men det far vara allt for denna gangen, ta hand om er!

Hej pa er, alla vanner!
nu har jag aven upptackt lite av turismens afrika. Jag akte pa ett tre dagars safari men avslutade mitt for att jag blev magsjuk och fick spendera ett dygn eller sa pa ett sjukhus har i Arusha men det gick bra tillslut. det ar lite pastrangande och sa, nar man blir sjuk har nere och de enda man har att forlita sig pa ar manniskor som man kant i en vecka. men de ar sa fina sa, sa det gick bara bra anda. sa nu har jag sett lite djur, giraffer, elefanter, lejon och ja, ni vet. sadana som inte riktigt gar pa gatan hemma i Sverige.
annars sa trivs jag battre och battre har nere och som jag sagt tidigare sa ser jag varlden fran en helt annan sida och bara det ar en upplevelse jag aldrig kommer glomma.
ah, gud. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. det finns sa mycket att beratta, sa mycket som hander hela tiden. i veckan sa var de ett till gang volontarer pa skolan jag jobbar pa, som malade den och gjorde den mer levande for den ar verkligen dod annars.  sa det var jattefint att se forandringar. man ser aven hur mycket mer allt som vi har ar vardesatt har nere. hemma skulle aldrig barn (som mina broder eller vem som egentligen, inte ens jag som liten) bli upp over ornen glada for en klapp pa axeln eller ett leende pa lapparna. sjalvklart sa har alla andra forutsattningar har och det forstar jag till fullo men anda sa far denna delen av varlden mig att uppskatta allt som inte uppskattas i Sverige. aldrig skule ett barn i Sverige gora samma sak, dar ar det mer en sjalvklarhet, vilket egentligen ar en hemsk tanke.
jag menar, det finns sa mycket att ge till barnen har att man inte riktigt vet vart man ska borja. ska man forsoka hjalpa alla eller ska man fokusera pa endast en? det finns sa manga fragor som inte ar besvarade har, sa mycket man vill. det finns en annan tjej i den klassen som jag undervisar i och hon har alla symptomer pa dyslexi. hon forstar ingenting av genomgangar och hon kan inte fokusera. men jag satte mig ner med henne en dag och verkligen tragglade, satt och forklarade att hon inte gjorde nagot fel och att hon skulle fokusera. uppmuntrade henne till att forsoka mer for har sa slar bara lararna till henne for att hon inte gjort sin laxa, vilket bara ar for att hon inte forstar. den extrahjalpen som hon behover kommer inte finnas kvar nar jag och catja aker harifran. det kommer inte finnas nagon som uppmuntrar henne, som satter sig ner och forklarar hur man raknar tio ganger fem. och just det lamnar en tung sten i ens hjarta, att man inte kan hjalpa dem hela vagen, utan bara en bit. det blir sa kanslosamt for en, att veta att man gjort skillnad for ett barn men samtidigt veta att det inte ar vart sa mycket i langden.

som sagt, sa har jag massormassor att beratta for er dar hemma, jag upplever allt for forsta gangen och det kanns bra samtidigt som det kanns jobbigt for att man inte riktigt vet hur man ska handskas med allt. allt ar for forsta gangen och man tvingas att vaxa upp pa ett annat satt, for det finns ingen axel som man kan luta sig mot, inte pa samma satt som man gor hemma.

med de orden sager jag hejda for denna gangen men jag skriver snart igen och jag hoppas att ni alla mar bra darhemma och att ni tar val hand om er.

Karlek fran afrika!

HEJ!
nu har jag varit i Afrika i en vecka och det kanns fortfarande overkligt. det ar en helt annan varld har, sa jag vet inte vart jag ska borja. allt ar sa overkligt och aven om vi hor orden "tank pa barnen i Afrika" ofta hemma vid matbordet sa ar det en helt annan sak att faktiskt uppleva det, en helt annan sak att faktiskt se fattigdomen dar, precis framfor ogonen pa en.  att se hur lararna slar barnen for minsta lilla ar en upplevelse liksom att aka afrikansk skolbuss. det finns sa mycket har samtidigt sa finns det sa lite. barnen har uppskattar allting pa ett satt som inte finns i vastvarlden, att se hur ett litet barns leende spricker upp nar den far lee framfor en kamera, eller hur glada, riktigt uppriktigt glada de blir for lite karlek. det finns sa mycket man vill gora for alla har men samtidigt vet man inte hur man ska ga till vaga. det gor ont i mig att se fattigdomen och barnen som drabbats av dodliga sjukdomar men samtidigt sa gor det mig alldeles varm att se hur de kan le at livet anda. pa ett satt sa ar barnen har sa mycket starkare an vad de i vastvarlden eller sverige ar och de far mig lite att undra over hur myckeet i egentligen kan klaga.
det finns en tjej i min klass pa skolan som ar diabetiker, hon somnar och svimmar med jamna mellanrum, jag paratde med hennes pappa som ocksa ar grundare av skolan och en av de fa genuint snalla afrikaner som jag traffat. atgangen pa mediciner till att behandla diabetes har ar otillrackliga och darfor anses hennes tillstand inte kritiskt nog for att bli behandlat. det gor verkligen ont i mig att se hur ett barn som fatt en sjukdom som knappt betraktas som en sjukdom hemma i Sverige, betraktas som en dodlig sjukdom harnere. man vill hjalpa alla barn som man moter, alla med dodliga sjukdomar. men det kanns anda, att om jag hade fotts pa en annan plats i varlden sa kunde min sjukdom vara dodlig. det kanns hemskt att veta, samtidigt som jag ska forsoka hjalpa henne sa gott jag kan, genom mina kunskaper och genom att donera de mediciner som jag har extra med mig ner hit.

som slutsats vill jag bara saga att jag har det bra har, det ar mycket kanslor och tankar som poppar ut standigt och det ar en helt annan varld men samtidigt sa tror jag att det ar bra att uppleva denna delen av varlden for att uppskatta varan del av varlden.

All karlek till er dar hemma!

Idag mina vänner, om bara några få timmar så åker jag till andra sidan jorden- Tanzania närmare bestämt. det känns galet men på ett bra sätt. Jag ska få hjälpa till i världen och det känns förundransvärt bra må jag säga, bra och stort! Jag hittar inte riktigt orden nu, de blir bara en enda röra i min hjärna, kortslutning kan man säga. nervös och exalterad på samma gång.
Lova att ta hand om er här hemma, så lovar jag att göra detsamma därborta!
all kärlek från mig ♥

en liten sommarmåns i ett sommarhalmstad.

kanske inte så fina ord men så sanna ändå.
för det är så det är, när man ligger och gråter i ena minuten åt allt som inte gått ens väg medan man i den andra sitter och skrattar för att man är hög på livet alla lyckostunder.
i de stunder som man inte kan avgöra om vart man befinner sig, om man är lycklig för visst är det ändå de fina stunderna som man minns längst?
så är det nog.
så trots allt som livet kan ha slängt ens väg genom åren, så kommer man nog sitta där när man är nittiofem och tänka tillbaka på det, ack så fantastiska liv man levt. för även om det inte var lätt, så var det minsann fantastiskt.