-

Överallt på jorden finns det människor som vet att regnet alltid faller, i tid och evighet.

tårarna rinner längs kinderna, som ett vattenfall. det forsar. bara forsar.

ibland önskar jag, verkligen önskar att jag kunde stänga ute känslor. att bara kunna stänga in dem i ett skåp med hänglås på och kasta bort nyckeln.
allt skulle bli miljoner gånger lättare då, jag skulle få tusen gånger mer saker gjorda. om inte dendär magkänslan fanns. om den inte fanns, om jag inte gick runt och var orolig tjugofyrasju så skulle allt kännas mycket lättare, friare, skönare.
den rubbar så mycket, så mycket.
det tar upp som mycket av min tankeverksamhet. känslor kan verkligen skapa så mycket smärta, eller smärta och smärta - de gör oss sårbara. självklart.
men å andra sidan, om de inte fanns så skulle vi vara stenkalla isblock.


ahora.

svartvitt kan förklara denna dag rätt bra. jag kan inte sätta ord på känslorna än, de snurrar som en orkan.
någon slags plötslig smärta på något sätt, som träffade rätt hårt.
men jag antar det, att allt går upp och ner, fram och tillbaka.
den gripande magkänslan kommer och går, mest kommer den nu men den går snart igen.
positivt tänkande är bra.

Det är med vemod och en gnutta rädsla som jag skriver detta. kanske är jag rädd för att de som inte vill veta vad jag tycker, de som inte vill veta att mina tankar går till dig. visst, det går dagarna då jag inte ens ägnar en tanke åt dig men samtidigt finns det de dagarna då jag önskar att jag kunde hjälpa dig, utan att svika andra.
jag känner för dig, tycker synd om dig för att du har fått uppleva de senaste månaderna utan något vid din sida, även om det var självförvållat.
jag har inte sagt ett ord till dig sedan den sista augusti förra året, när min lillebror fyllde fem år, ditt barnbarn. det var längesen nu.
jag har inte gjort något för dig de senaste månaderna, mestadels för att jag vill bevara det du som du är för mig. jag vet sanningen nu, jag vet vad du gjort, vet vem du sägs vara, nu vet jag vad du är kapabel till. jag tror det är därför jag inte vill se dig nu, jag är så rädd för att du inte är samma person längre, så rädd att alla de där egenskaperna som gjorde dig till världens bästa morfar är som bortblåsta nu, så rädd att det negativa tog tag i dig, svepte med sig hela dig.
minnet jag har av dig vill jag bevara, jag vill minnas dig som den människa du var för mig. okej, jag delade inte mycket med dig, vi pratade inte om allt, du och jag men jag hade en kärlek för er, både dig och mormor. för mig var ni som ett, en del av mitt liv, två fina människor som utgjorde en del av mitt liv. splittrade är jag inte säker på att ni är samma personer som jag trodde mig ni var. men det är klart, det kanske är svårt att inte riktigt komplettera varandra när man har levt sida vid sida i över femtio år. när man har upplevt allt från två förlorade barn till bröllop och resor runt om i världen. det sätter spår, så djupt när den man känner mest i denna värld beslutar sig för att gå en annan väg, när det negativa övervinner det positiva. när kärleken inte håller, utan hatet var vid.
så efter mina sjutton år på denna jord så är det kanske inte konstigt att jag associerar er med varandra, ni var som helan och halvan, bu och bä, piff och puff, ying och yang - två människor med brister men som tillsammans blev komplett.
jag var mormor och morfars lilla flicka, det har jag fått höra om och om igen. det var jag som ville följa med på alla husvagnsemestrar, det var jag som kunde ringa klockan tio en lördagkväll och fråga om jag fick komma dagen efter, när jag var nio och hade första riktiga bråket med mamma, då var det ert nummer som var det första jag ringde, jag var trygg hos er.

trots att jag har svikit dig så många gånger på senaste, så hoppas jag du vet att jag älskar dig, morfar. always have, always will.
trots allt som hänt nu och trots att jag förmodligen aldrig ser dig mer, så har du en speciell plats i mitt hjärta. den som redan är upptagen, den som alltid kommer vara din. oavsett.

det spelar faktiskt ingen roll om man tittar in i spegeln osminkad med oplattat hår och inte de nyaste kläderna på. det ska inte spela någon roll. och jag tror faktiskt att insidan speglar utsidan rätt bra. för om du tänker efter, att lära känna en "ful" person med en underbar insida är en underbar upplevelse medan en "snygg" person med en insidan och hjärta av sten bara är en besvikelse.
att lyckas gå till skolan eller ens gå utanför dörren med uppsatt hår och gårdagens jeans är inte fult utan mer fint. för det är mänskligt. vi är inte på topp varje dag, vi är inte gjorda för det. vi är gjorda för livet. det liv som går upp och ner, det liv som går som en bergochdalbana - vi är inte ens gjorda för att livet ska vara en dans på rosor. jag vägrar också tro att livet är gjort för att man ska klara av det själv, vi behöver varandra och jag väljer att tro att det var därför vi var skapade.
människor som människor - våra brister och styrkor gör oss till människor och tillsammans blir vi oemotståndliga.
världen består av över sju biljoner människor - för mig är det omöjligt att det inte skulle finnas någon som var en lik. någon som man klickade med direkt och det bästa är att det kan finnas flera sådana. det sägs att det finns någon i den stora vida världen som är din själsfrände.
och visst, alla kanske inte hittar den men trots det så händer det av ett skäl - för allt har en mening, enligt min mening.
att lyckas ta kärlek till hjärtat är guld värt. att kunna må dåligt och att när man förpestar sig själv kunna ta till sig att det finns människor, så många människor som älskar en för just den man är. den personen som man sitter och kvävs av att vara, just den personen är så oerhört älskad. just den personen, just du är någons dröm, någons allt, någons värld.
och då ska man egentligen kunna ställa sig framför spegeln och se kärleken som finns i ens ögon och strålarna som strålar genom det där leendet som så många mår så bra av att se. man kan skratta lite för sig själv för att bevisa att det finns minst en i världen som älskar att höra det.

jag vet inte, jag tänker mycket ibland. lite för mycket kanske.
ikväll är en kväll där tankar kring livets alla frågor snurrar som virvelvindar i mitt huvud.
framtiden, alla vänner som gått förlorade, alla vänner som blivit funna, alla relationer som gått åt skogen, alla relationer som växt till något vackert.
ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det är livets gång och att allt har en anledning, allt är skapat för något, någon. ingenting i denna värld ska egentligen gå förlorat, för alla ska vi ha något.
jag är nog fast besluten vid att det finns något därute i den stora vida världen som är perfekt för mig, något som är perfekt för dig.
en vän, en själsfrände, en pojkvän, ett barn. - när våra liv fylls med glädje, kärlek och lycka - det är då vi mår som bäst. när vi hittar den där källan som alltid får oss att må bra.
att alltid kunna vända mig till någon är en frihet för mig, Jesus är en frihet för mig.
faktumet att jag inte kan se Honom rent fysiskt betyder inte att han inte är där, det betyder inte att han inte finns med mig i mina tankar och handlingar, hela tiden.
Han förmedlar kärlek till mig på ett sätt jag inte trodde mig vara möjligt, han hör mig, känner mig, hjälper mig. Hans gränslösa kärlek har vuxit i mig, mig har han gjort till en bättre människa, en gladare människa.
Det kan vara det bästa beslut som jag har gjort i mitt liv - när jag lade mitt liv i Guds händer - för jag vet att han kommer inte tvinga mig till något, han kommer hjälpa mig.
Att Jesus dog på korset för mig, dig och hela mänskligheten är just ett bevis på hans gränslösa kärlek. - för när både du och jag syndade och vände honom ryggen - så visade han oss vänskap i den högsta graden - genom människosonen visade han sin kärlek, Jesus tog på sig alla våra synder för visa Guds kärlek.
En sån vän önskar jag alla och det finaste är, att han kan bli din vän också. nu, närsomhelst.

så. trött.

hur kommer det sig liksom?
jag. borde. verkligen. plugga.
men det händer ju inte, vad bara somnar, fryser, somnar, gäspar och allmänt inte pluggar.
sen när blir allt så fruktansvärt oinspirerande? jag menar, inspirationen är totalt borta, vart försvann den?
den kan väl inte blåsa bort med vinden?

Först kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är ingenting, ingenting blir ingenting.
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen.

kent, sätter ord på känslor så bra, så bra.

det känns så sjukt att alltid komma emellan, att alltid behöva oroa sig för att vartenda snedsteg och vartenda nedgång jag har ska göra att jag förlorar fler och fler.
att ni, mina vänner vill umgås mindre och mindre med mig för jag inte är densamma.
jag vill vara den och den och den och bara sluta oroa mig för att vara någonannan.

fan.

finfina ord.

åh. jag kan inte sätta ord på det, inget av det ikväll.
allt och inget på samma gång, känslan som får en att vilja kräkas.
alla känslor sammas på hög till något omöjligt.

snälla, lägg av.

jag vet inte, men det känns konstigt.

en av de få kvällar när dåtiden jagar mig, en av de kvällar när allt rätt känns fel.
en av de kvällar när vartenda positiva tanke förvandlas till något så illa.
en av de kvällar när fly och glömma allt, bara försvinna.
en av de kvällar när magen vänds ut och in och jag känner inte igen en centimeter av migsjälv.
kvällar då jag känner mig så förbannat svag, kvällar då svek och gamla bråk hittar upp till ytan igen.

ikväll är en av de få kvällar.

åh. åh. åh.
jag är så jäkla sugen på att bara flytta, byta skola, leva livet och glömma allt vad skola heter, glömma valångesten som grabbar tag i mig hårdare och hårdare nu, jag vill skippa det och bara göra det, utan att egentligen tänka mer.
göra om allt.
få en ny snart.
jag vill bara släppa dessa tankar som occuperar mina tankar konstant numer.
jag vill få mer erfarenhet, jag vill få bredden, jag vill ha det större, jag vill.
men fortfarande är det något som tar emot, något som säger att jag kan ändra mig. något som säger att tegner blir bra, det blir ju bara bra.
men fria, det kan ju också bli bra, så jäkla bra faktiskt.

jag. kan. inte. bestämma. mig. men. jag. måste. herre. min. gud.
k i l l  m e