-

me, myself and I.

alltså. det finns inte ord.
det här kan vara den mest himmelska kombon in the history of mankind.
vaniljglass toppad med oboypulver, vaniljsocker och sirap. MUMS.
vänner, ni borde testatestatesta!

tröjan kan vara den mysigaste som existerar i min garderob för tillfället. Monkirea var ett fint tillskott.

dessutom slocknar ögonlocken bokstavligen nununu, trots att jag borde läsa dendär boken om hur världen skulle sett ut 1984 enligt George Orwell.
nåväl. det finns ju en dag imorgon också.

hur kul tycker jag det är att stanna kvar i skolan i fyra timmar för ett matteprov som inte är så värst påpluggat.

tårarna rinner längs kinderna, som ett vattenfall. det forsar. bara forsar.

ibland önskar jag, verkligen önskar att jag kunde stänga ute känslor. att bara kunna stänga in dem i ett skåp med hänglås på och kasta bort nyckeln.
allt skulle bli miljoner gånger lättare då, jag skulle få tusen gånger mer saker gjorda. om inte dendär magkänslan fanns. om den inte fanns, om jag inte gick runt och var orolig tjugofyrasju så skulle allt kännas mycket lättare, friare, skönare.
den rubbar så mycket, så mycket.
det tar upp som mycket av min tankeverksamhet. känslor kan verkligen skapa så mycket smärta, eller smärta och smärta - de gör oss sårbara. självklart.
men å andra sidan, om de inte fanns så skulle vi vara stenkalla isblock.


ahora.

värd dag.
som bestod av djuretik, 1,5 h på ett gym (hör och häpna! okej, jag var inte där frivilligt men ändå. det var kul, faktiskt.) sen gick jag runt sjön med storasyster, sen drack vi te. det var ju gott.
jag och den andra systern beslutade oss senare för att bojkotta plugget och plöja igenom några avsnitt One Tree Hill istället.
en av scenerna (det finns fler, jag lovar) kan jag utantill och kommer ihåg när i sexan hade tråkigt och skrev ner hela scenen i mitt block. fem sidor, cirkus.
nu ska jag kanske också ta tag i livet, typ äta upp apelsinen som ligger jämte. det känns livsviktigt.


happyface

förtrösta dig på Herren av allt ditt hjärta.
och förlita dig inte på ditt förstånd.
på alla dina vägar må du akta på honom.
så ska han göra dina stigar jämna.  

jag försöker skriva en drömanalys, det går sådär.  på något vänster så är musiken, facebook, godis. ja, det mesta är lockande faktiskt. undrar hur det kommer sig? ja. just det.
koncentrationen kanske gömmer sig där bakom ändå? det finns hopp.

svartvitt kan förklara denna dag rätt bra. jag kan inte sätta ord på känslorna än, de snurrar som en orkan.
någon slags plötslig smärta på något sätt, som träffade rätt hårt.
men jag antar det, att allt går upp och ner, fram och tillbaka.
den gripande magkänslan kommer och går, mest kommer den nu men den går snart igen.
positivt tänkande är bra.

lillebror.

jag har insett världens grej.
hela livet är en stor fett ekvation, kanske till och med en andra grads ekvation.
helt sant, med en positiv och en negativ utgång.
det måste bara vara så.

"We shall pay any price, bear any burden, meet any hardship, support any friend, oppose any foe to assure the survival of liberty”

jag är ledig idag men elevkåren kallar!

du är du.
du är som ingen annan.
du är kärlek.
älskade syster.

kan vara världens finaste tjej!

annars då? livet rullar på fint med allt vad det innebär. idéer som sprudlar, matte som måste pluggas och framtidslängtan så det sätter sprätt på hela hjärnan.
men jag gillar det!

Dresscode for the day - byxdressen som jag fyndade i Malmö förra våren. tummen upp!

Med lovsång i öronen ska jag nu bita i det sura äpplet och skriva färdigt samhällspresentationen inför imorgon. med glass och fin musik funkar det mesta, faktiskt!

dresscode - red.
ajamen!

nu ska jag springa, den kära hemgruppen står på schemat.
mums!

det finns runt sju billjoner människor på jorden, jag kanske känner ett tiotal av dem, känner till en hundratal max. det är så oerhört liten del av världen, tänk så många som man kanske är menad för att känna, tänk som många som man aldrig kommer få möjlighet till att känna eller så många som man velat lära känna, eller så många som velat känna en men som ingen vågat ta kontakt med.
tänk så många människor det finns, jag är ju faktiskt en på miljoner och mer en det. tänk så många som är sända till oss, utan att vi ens förtjänar det. de som finns där från början, de som vi har en relation till från allra första stund. syskon, mamma, pappa, mormor, farmor.
de människor man träffar för man råkade missa tåget, de människor man träffar för att jag i sista stunden bestämde mig för att åka till Grekland över sommaren, tänk att allt sådant påverkas av de val vi gör.
hade jag inte börjat i den klassen hade jag inte känt den och den personen, hade jag inte åkt till Spanien hade jag inte lärt känna de fina människor som utgjorda min vardag i tre veckor, om jag inte hade varit intresserad av politiken hade jag kanske inte fått lära känna några av de härligaste personer jag vet. och tänk, om Michaela inte dragit med mig till kyrkan dendär fredagen, så hade mitt liv sett anings annorlunda ut idag.
det visar verkligen att jag styr över mitt liv med mina val, influerade av andra eller inte - så är det endå jag som gör valet som sedan utgör mitt liv och de människor som upplever det tillsammans med mig.
kanske mina fina systrar och bröder var sända till mig av en anledningen, kanske mina vänner är just mina för att jag har förtjänat dem.
jag tror att det finns en mening med allt och att även de människor och vänner jag har förlorat genom åren har haft en mening. kanske det inte var meningen och kanske fanns det en större plan för oss, på olika håll.


kärlek direktimporterad från arkivet, två år sedan när mina val ledde mig till Barcelona och tre veckor jag sent glömmer.

fotbollar och morötter kan vara underhållning nog.

jag har spenderat kvällen med naturgodis, mörk havssaltschoklad, clementiner, kortspel och en jäkla massa musik.
jag har insett att Beatles är rätt bra och att 80-talet bjöd på världshistorien bästa musik, statistiskt sett. och att 90-talet bjöd på världshistoriens absolut sämsta musik, ingenting kom. värt att lyssna på då, förutom kent.

därav ihopknåpandet av denna lista, med en massa gammalgammal godingar som är måsten. lyssnalyssnalyssna!

jag funderade sedan på vad jag lyssnade på som liten och denna nostalgi-lista blev till - med godingar som den elimententa Britney-tiden till dansbandsåren och allt därimellan.

Dagens kombo!
nu ska jag ta mig ut i den fina(!) snövädret och bege mig iväg till en vän.
fin lördag!

jag har spenderat de närmsta timmarna framför A walk to remember.

snön föll som ett täcke över gatorna inatt.
drömmarna om rena januarivägar var som bortblåstna, men vad mer kan man begära, det är ju trots allt fortfarande vinter.
who am I kidding?

Det är med vemod och en gnutta rädsla som jag skriver detta. kanske är jag rädd för att de som inte vill veta vad jag tycker, de som inte vill veta att mina tankar går till dig. visst, det går dagarna då jag inte ens ägnar en tanke åt dig men samtidigt finns det de dagarna då jag önskar att jag kunde hjälpa dig, utan att svika andra.
jag känner för dig, tycker synd om dig för att du har fått uppleva de senaste månaderna utan något vid din sida, även om det var självförvållat.
jag har inte sagt ett ord till dig sedan den sista augusti förra året, när min lillebror fyllde fem år, ditt barnbarn. det var längesen nu.
jag har inte gjort något för dig de senaste månaderna, mestadels för att jag vill bevara det du som du är för mig. jag vet sanningen nu, jag vet vad du gjort, vet vem du sägs vara, nu vet jag vad du är kapabel till. jag tror det är därför jag inte vill se dig nu, jag är så rädd för att du inte är samma person längre, så rädd att alla de där egenskaperna som gjorde dig till världens bästa morfar är som bortblåsta nu, så rädd att det negativa tog tag i dig, svepte med sig hela dig.
minnet jag har av dig vill jag bevara, jag vill minnas dig som den människa du var för mig. okej, jag delade inte mycket med dig, vi pratade inte om allt, du och jag men jag hade en kärlek för er, både dig och mormor. för mig var ni som ett, en del av mitt liv, två fina människor som utgjorde en del av mitt liv. splittrade är jag inte säker på att ni är samma personer som jag trodde mig ni var. men det är klart, det kanske är svårt att inte riktigt komplettera varandra när man har levt sida vid sida i över femtio år. när man har upplevt allt från två förlorade barn till bröllop och resor runt om i världen. det sätter spår, så djupt när den man känner mest i denna värld beslutar sig för att gå en annan väg, när det negativa övervinner det positiva. när kärleken inte håller, utan hatet var vid.
så efter mina sjutton år på denna jord så är det kanske inte konstigt att jag associerar er med varandra, ni var som helan och halvan, bu och bä, piff och puff, ying och yang - två människor med brister men som tillsammans blev komplett.
jag var mormor och morfars lilla flicka, det har jag fått höra om och om igen. det var jag som ville följa med på alla husvagnsemestrar, det var jag som kunde ringa klockan tio en lördagkväll och fråga om jag fick komma dagen efter, när jag var nio och hade första riktiga bråket med mamma, då var det ert nummer som var det första jag ringde, jag var trygg hos er.

trots att jag har svikit dig så många gånger på senaste, så hoppas jag du vet att jag älskar dig, morfar. always have, always will.
trots allt som hänt nu och trots att jag förmodligen aldrig ser dig mer, så har du en speciell plats i mitt hjärta. den som redan är upptagen, den som alltid kommer vara din. oavsett.

mitt rum är färdigt.
i princip.
det ser ut lite såhär. eller ja, delar av det.


från dörren.


finfina lådor och en liten boksamling.

en liten klädsamling.

fina klädlådor med sommriga skor på, som jag längtar något efter.

nu står det varm choklad och syster på schemat.
fin måndagskväll.

det blev ett och annat inköp på ikea, onödigt eller inte går ju att disskutera. men vad gör man när sakerna bara hoppar ner i vagnen? ja. precis. vilket betyder att jag kan vara den lyckligaste flickan på jorden, jag överdriver gärna.
jag och andra sidan borde förmodligen (ja!) hoppa ner i min säng nu och sova de där timmarna innan skolan drar igång för första gången på cirkus tre veckor.
tagget är väl inte riktigt på topp men det kommer, dock inte när klockan ringer vid sex imorgon. då är tagget rätt långt ner på skalan, vill jag lova.


jag bjuder på den!

jackan inhandlades i mellandagarna. jag diggar den skarpt.
nu ska jag till ikea, inhandla massa onödigheter, ajamen.

fruktsallad och en bra film är en himla fin kombo, faktiskt.
Änglar och demoner i sällskap med godbitarna härovan utgjorde min lördagskväll.
gött.

Min lördag stod idag i städningens tecken. såhäääääär glad var jag över det. eller kanske inte. förmodligen inte.
mitt uppe i allt damm kom jag på att jag ville ha massa minnen och fina saker på min vägg.
sagt och gjort.


här har ni den, allt som allt. den tecknade figuren i mitten ska föreställa jag, på las ramblas en skön dag i november.


här hänger fina ord av en fin tjej samt en bild på trion
.


här hänger ett fint bibelord tillsammans med en fin kusinteckning från långt tillbaka, här finns även bilden på lillasyster och jag när vi hämtar en hund och broschyr på kryssningen jag åkte med mormor och morfar i Göteborgs skärgård
i somras.


här hänger Fridas brev jag fick när vi slutade nian och jämte det hänger vänskapsnallen jag fick av Matilda när vi gick i mellanstadiet.


här finns en bild på mig och storasyster en varm vårdag och uppe i hörnet ser ni en syster-kortet som jag fick av henne när jag fyllde 15.

I brist på saker att hitta på såhär på kvällskvisten, så tog jag mig en funderare (titt i arkivet) på av jag hittade på för ett år sedan. exakt. mer eller mindre.

jag skrev en del endå.
jag renoverade rummet hos pappa, en väggklocka inköptes.


 det fanns även dagar då jag trodde att jag skulle frysa ihjäl. kan finnas en och annan likhet till detta året med, ja. en dag på jullovet ställde jag och lillasyster oss framför kameran.
 det såg ut lite såhär:



jag var ute på en lång hundpromenad med Sheela, i cirkus 200 minusgrader. då jag trodde att döden var nära.
jag kollade också på filmen "American History X" och åt kiwi med clementiner som förövrigt var bland det bästa jag sett. filmen då, inte fruken. den var förövrigt bara god.
Anns fotostudio blev även vår för en dag och jag förälskade mig i denna bild.

trasseldockan kallade jag migsjälv då.

jag drömde om att jag fick ihop det på en konsert med Linkin Parks gitarrist, Mike Shinoada. han var alldeles för snygg i mina drömmar än vad han var på google. det lovar jag.

den här konversation skrevs mellan mig och en vän. jag var tydligen velig.

moa: vad är en metofor? typ en liknelse? (x
jag: jo men typ, det är sjukt svårt att förklara. men jo typ kanske, det kan man kanske nog säga, det tror jag kanske.
moa: HAHHAHAH. vafan va detdär? (x

jag sprang runt och umgicks med vänner, vänskaper som senare spred lagom negativa texter på bloggen.
det bestämdes även att jag och en vän skulle åka på Kents konsert i Malmö och jag var såhäääääär glad.
jag lyssnade på imperiet och allmänt bara var.

januari. en rätt fin början på 2010 hade jag nog ändå.

kvällsunderhållning by all means.

hur mycket skulle jag inte vilja springa runt såhär nu då?
hur snygg är hon inte?
nångång i mitt liv ska jag också se ut så.
sådär prettigtfint.
åh.





one word. perfection.

You are the way, the truth and the life.
we live by faith and not by sight for You.


lyssnalyssnalyssna. fintfintfint.

2011.
det känns ovant, onaturligt, bara en massa saker helt enkelt. det är så lätt att sitta här nu, tillbakablickandes på det gångna året och inse hur mycket som man kunde gjort annourlunda. hur mycket som kunde blivit bättre, hur mycket som kunde blivit sämre.
sittandes tänkande på hur lång tid det verkligen var, 365 dagar, ett år. jag sitter här och oroar mig för morgondagen när jag vet att jag egentligen inte ens har någon kontroll över den.
visst, 2010 var nog ett bra år trots allt. med tanke på hur mycket som gick förlorad men också hur mycket som blev funnet. hur glad jag var, hur ledsen jag var, allt det som jag upptäckte och all det som jag inte hann med. när jag ser tillbaka på det så inser jag att det inte var så lång tid endå, ett år. det hände mycket, mycket som speglar mig som person idag.
många stora grejer hände.
jag gick med i muf och fick uppleva den mest intensiva tiden i mitt då nästan sjutton åriga liv. jag fick uppleva hur det kändes att vara vaken i 24 timmar och sedan gå till skolan direkt, hur det kändes att vara så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, hur det kändes att släppa alla sociala spärrar som fanns för att vinna val, hur det faktiskt kändes att ha bidragit till valseger. för det är en känsla som jag aldrig glömmer, hur det kändes att stå där skrikandes på valnatten. jag fick uppleva så mycket, vara med om så mycket. och att 2010 var ett valår är något jag förmodligen aldrig kommer att glömma.

vi massbombaderade lilla staden med affischer på fidde!


vi sprang vårruset för valseger(och så blev det!)


och såhär glada var vi den 1 september när vallokalen öppnade!

mitt i sommaren mellan alla spruckna planer om sistaminutenresor så slog jag och felicia våra kloka huvuden ihop och vi bytte skola. bara sådär. det var något av det läskigaste jag gjort men samtidigt så var det så värt det nu. det var ett bra val, för mig iallafall.

jag spenderade också en vecka på gotland med la familia och att sedan komma hem och packa om vecka med destinationen Lund och barcatjejer för några dagar.

jag och lillasyster hoppade runt på gotland och mitt löshår användes flirtigt, bara för att sedan klippa av mitt halvväxande hår, smartass.

väl i Lund spenderade vi av en kväll lekandes med Ellens kamera i lekpark. åh. dessa efterlängtade tjejer!

regnbågen.

det övandes yoga. oväntat.

Ellen chillandes i en malmöpark i väntan på tågen.

jag åkte hem, stötte på en psyktant(jag är seriös) som rymt från mentalsjukhuset i malmö och när jag kom hem chillade jag lite, kampanjade lite, skrev en insändare till smålandsposten och åkte slutligen till göteborg med mormor och morfar för camping och mycket shopping. en resa som jag så väl kommer ihåg nu, imprintad i hjärnan. den sista resan som vi nånsin skulle göra ihop och förmodligen det sista som jag såg av min morfar. jag saknar nog honom egentligen, om jag tänker efter men det var inte menat, kontakten bröts inte menat, det hände. det var nog tvunget att hända, för att rädda familjen. för att inte splittra allt mer än det redan var.
och helst så vill jag nog inte träffa honom mer nu, jag vill inte se honom som den han är nu, jag vill minnas honom som den underbara morfar han var för mig.

det gled mot höst och jag, lillasyster och mormor tog oss en tripp till London - med allt vad det innebar. en intensiv löparrunda på Gatwick, Big ben at moonlight, alldeles för korta shoppingrundor på oxford street, alldeles för många starbucksfikor, en sightseeingbuss med vinden i håret, hotelljagande mitt i natten och en alldeles för god chokladkaka den sista kvällen. ja, staden bjöd på allt.
och på hemvägen så missade vi tåget - ännu ett exempel på vilken underbar relation jag och SJ hade under året.

det var rätt fint ändå. men å andra sidan så är ju staden rätt fin isig också.

höstmörkret kom och jag entrade UBK för första gången sedan högstadiet. det var maginifikt, eller det blev. jag började tro på Gud, skapade en relation med jesus och kände kärlek och självkänsla på en nivå jag aldrig trodde mig möjlig. i tron såg jag en vän som jag aldrig trodde mig vara möjlig, han var inte mäsklig men han fanns och hans uppenbarelse visade sig för mig när mina borttappade nycklar helt plötsligt infann sig på mitt bord, utan en aning om hur de hamnde där.

julen kom och bjöd på allt och lite till. julkänslan var seg iår, jag var seg iår men klappisar inhandlades, i sista stund men ändå.
jag spenderade mellandagarna springdes mellan affärer i rean, träffade efterlängtade vänner och sprang en del på bio.
efter en sjörunda så frös jag också något kopiöst. men det var värt det. och när man kunde räkna dagarna inför det nya året skulle börja så trodde jag att det var dags att göra julgodis. lakriskolorna however turned out to be a little piece from heaven.

de smakar bättre än vad de ser ut, promise!

2010.
ja, det hände egentligen inte så mycket. men småsakerna är värda att minnas.

watch that scene, diggin' the dancing queen.

jag fryser som en liten jäkla gnu.
men så värt endå, efter en spontanpulkaåkning med skönt folk i växjös farligaste backe (jag är seriös.)


dödsåket. trots det var tagget på topp!

en fin Hanna!

en fin Emma!

grabbarna krus.

åk nummer countless med countless skador at that point.
skönt folk!

allt avslutades av grabbarnas uppskjutning av raketer - ballt.

nu ska jag försöka tina upp mina fossingar, titta på CSI trilogin för andra gången och slurpla mängder med te.

det är 2011. känns konstigt, ovant och det klingar inte ens.
typiskt.
tankarna snurrar som världens orkan, det märks här.
deppig inlägg, yes dear.
ungefär som lilla jag idag, inget funkar.
men såna dagar ska ju komma de också.