det är när jag ligger vaken om nätterna, instirrandes i den tomma natten, som jag påminns om dig. dig. dig. jag påminns om dina varma händer runt min midja, dina armar runt mina och känslan av att ingen kan röra mig nu. den där känslan av när du stryker dina fingrarna genom mitt då så korta hår. jag påminns om när vi, du och jag låg i dendär nittiosängen i en okänd stad, vi var totala främlingar du och jag men ändå så kände du mig så väl.  som ingen annan någonsin gjort. likt ingen annan.
jag minns det fortfarande så väl, den där känslan när du drog mig intill dig, så att jag hörde vartenda hjärtslag. så nära att jag kunde känna lukten av din perfym, trots att klockan var tre på natten och värmen och svetten var ett faktum.
jag minns känslan så väl, känslan som uppstod när vi tittade in i varandras ögon, innan våra läppar för första gången möttes. jag minns hur varsamt allt var, hur försiktiga vi var trots andelen promille i kroppen.
jag minns hur vi inte ville att det skulle få ett slut, du och jag. hur vi satt där på golvet, hand i hand. vemodigt.
jag minns det som igår, den där natten som var för så längesen att den egentligen är ett minne blott nu. vi kunde ha älskat varandra men vår saga tog slut där och då.