vissa kallar det att medvetet leka med döden men jag vet inte. det är bara mer som en motivation, en tävling. tävlingen tar förvisso aldrig slut men motivationen finns ju alltid där, bara lite till, bara lite till. jag menar, om det nu funkar som en motivation i vardagen, varför inte använda den?
visst. den kan få en att må skit men samtidigt finns det gånger som man bara älskar de där siffrorna som står på dendär displayen. men känner detdära JAAAAA som ekar inne i huvudet. en sån härligt känsla.
det är ju inte så att det handlar om att tappa alla kilon, mer bara att få utsidan att se lite bättre ut.
egentligen så har jag blivit rätt glad över de sju kilon eller så som gick bort i höstas, det känns bra. och nu känns det bra.
jag skriker aldrig över kroppen när jag kollar mig i spegeln, det är inte riktigt utsidan som värderas då. utan mer insidan, som jag tror speglas i mina ögonen, jag kritiserar ögonen för vad de speglar, i princip.

det anses vara dåligt, jag vet. men om det hjälper en att vara motiverade så? jag menar, dessutom så hjälper den ju en att hålla ens vikt typ. som en slags ometer.