-

Det är med vemod och en gnutta rädsla som jag skriver detta. kanske är jag rädd för att de som inte vill veta vad jag tycker, de som inte vill veta att mina tankar går till dig. visst, det går dagarna då jag inte ens ägnar en tanke åt dig men samtidigt finns det de dagarna då jag önskar att jag kunde hjälpa dig, utan att svika andra.
jag känner för dig, tycker synd om dig för att du har fått uppleva de senaste månaderna utan något vid din sida, även om det var självförvållat.
jag har inte sagt ett ord till dig sedan den sista augusti förra året, när min lillebror fyllde fem år, ditt barnbarn. det var längesen nu.
jag har inte gjort något för dig de senaste månaderna, mestadels för att jag vill bevara det du som du är för mig. jag vet sanningen nu, jag vet vad du gjort, vet vem du sägs vara, nu vet jag vad du är kapabel till. jag tror det är därför jag inte vill se dig nu, jag är så rädd för att du inte är samma person längre, så rädd att alla de där egenskaperna som gjorde dig till världens bästa morfar är som bortblåsta nu, så rädd att det negativa tog tag i dig, svepte med sig hela dig.
minnet jag har av dig vill jag bevara, jag vill minnas dig som den människa du var för mig. okej, jag delade inte mycket med dig, vi pratade inte om allt, du och jag men jag hade en kärlek för er, både dig och mormor. för mig var ni som ett, en del av mitt liv, två fina människor som utgjorde en del av mitt liv. splittrade är jag inte säker på att ni är samma personer som jag trodde mig ni var. men det är klart, det kanske är svårt att inte riktigt komplettera varandra när man har levt sida vid sida i över femtio år. när man har upplevt allt från två förlorade barn till bröllop och resor runt om i världen. det sätter spår, så djupt när den man känner mest i denna värld beslutar sig för att gå en annan väg, när det negativa övervinner det positiva. när kärleken inte håller, utan hatet var vid.
så efter mina sjutton år på denna jord så är det kanske inte konstigt att jag associerar er med varandra, ni var som helan och halvan, bu och bä, piff och puff, ying och yang - två människor med brister men som tillsammans blev komplett.
jag var mormor och morfars lilla flicka, det har jag fått höra om och om igen. det var jag som ville följa med på alla husvagnsemestrar, det var jag som kunde ringa klockan tio en lördagkväll och fråga om jag fick komma dagen efter, när jag var nio och hade första riktiga bråket med mamma, då var det ert nummer som var det första jag ringde, jag var trygg hos er.

trots att jag har svikit dig så många gånger på senaste, så hoppas jag du vet att jag älskar dig, morfar. always have, always will.
trots allt som hänt nu och trots att jag förmodligen aldrig ser dig mer, så har du en speciell plats i mitt hjärta. den som redan är upptagen, den som alltid kommer vara din. oavsett.