och nu återigen, hör jag mig själv ljuga om det som jag lovade mig själv att vara ärlig om. jag lovade mig själv att jag aldrigaldrig mer skulle vara så likgilitig mot sjukdomen, mot mig själv. lovade att jag inte skulle ljuga för mig själv igen.

men så vaknar jag upp nu, inser att jag är där igen. inte därdär men där. på väg dit, på väg neråt. jag hör hur min hals skriker att det tog fem år att komma till botten, så det kommer ta lika lång tid att ta sig till toppen. visst, det finns ändå en liten sanning i det, det kommer ta tid. tid.

men samtidigt så undrar jag om det bara är det, om det bara är tid som behövs eller är det något mer? är jag kanske den som alltid kommer balansera, kanske inte på den tunna linjen mellan liv och död som jag nuddade för två månader sedan, men fortfarande en balans, en balansgång mellan prestation, vilja och styrka. en balansgång som jag tydligen inte förstår hur man ska balansera. för, för mig är det en balansgång, en kamp som kräver mer än vad jag är villg att ge.

jag vill berätta för världen vem jag är, den dagen då jag faktiskt kommer på vem det är. jag vill berätta om alla misstag jag gjort, om alla drömmar jag haft, om allt som gått i kras, allt som jag lyckats med.

jag vill skrivna mitt liv på mina egna oskrivna blad.

jag vill inte vara den som såras av tomma ord eller den som viker av för att en vänskap tog slut. det får inte vara jag, det kan inte vara jag.

jag vill så mycket, jag vill lyckas med så mycket, jag vill vara så mycket. jag vill.

och det är därför som jag ska torka dessa tårar en gång för alla, det är därför som jag ska resa mig med ryggen rak från varje fall.

för jag har fallit nog och en gång till vore en gång alldeles för mycket.