-

kanske inte så fina ord men så sanna ändå.
för det är så det är, när man ligger och gråter i ena minuten åt allt som inte gått ens väg medan man i den andra sitter och skrattar för att man är hög på livet alla lyckostunder.
i de stunder som man inte kan avgöra om vart man befinner sig, om man är lycklig för visst är det ändå de fina stunderna som man minns längst?
så är det nog.
så trots allt som livet kan ha slängt ens väg genom åren, så kommer man nog sitta där när man är nittiofem och tänka tillbaka på det, ack så fantastiska liv man levt. för även om det inte var lätt, så var det minsann fantastiskt.