tårarna är nog den lättaste utvägen för mig, eller den enda utvägen. på gott och ont, svag eller stark, kalla det vad du vill.
jag mår verkligen dåligt över dethär, jag plågas i det - det försätter mig i den ständiga oron och nervositeten som gör mig okoncentrerad i allt.
ett krossat hjärta försätter hela kroppen i trans, värre smärta är svår att åstadkomma.
just på grund av att du betydde så oerhört mycket för mig, just därför ligger jag här nu, men tårarna strömmande nerför mina kinder.
jag skyller inte allt på dig, allt var oss bådas fel, men ändå står vi här - slagna båda två.
om jag klarade sanningen, så gör du det med - men vi både vet, att den gör ont. så fruktansvärt ont.
jag gav dig så oerhört mycket av mig, så mycket jag inte kan ta tillbaka nu, det som gör att jag står här - ohel.
jag förlitade mig på dig till femhundra procent - du vände ryggen till och lämnade mig kvar, sårad av dina ord.

kanske var det livets naturliga gång.

tårarna rinner, okontrollerat när jag vandrar ner för korridoren.
samma sak händer, när jag går där tyst med dig, genom stan, tills du greppar mig och tårarna bara forsar som den vildaste fors.
vi vet de ord som inte talas, vi vet både två hur ont det gör.
vi står där i en blandning av tårar, skratt, fina ord och hemska tankar.
tanken av att byta tillbaka, lämna allt bakom.
ta den lätta vägen, som inte ens är min att gå.
skadan är redan skedd.
du säger att vi fattade allt så olika, att det går, efter lovet.
jag säger nej. gång på gång.
jag känner hennes ignorens, hennes nonchalans.
det är på grund av henne som tårarna ständigt bakom min ögonlock.

jag hade gjort vad som helst för att få vara där nu, på en klippa i ett soligt främmat land. med kvällssolen i ögonen och det enda som fanns var mina tankar.
och alldeles bakom mig fanns tre personer som jag älskade så högt, en trio som sedan dog ut, året efter.
förlorade relationer.

just ikväll skulle jag gett vad som för känslan som fanns på den klippan, vad som.
känslan av att ingenting var förlorat, känslan av lycka och total frid.
den ständiga magkänslan och brännande ögonlocken var inte ens inbildningsbar då.
inget av det här var det då.
jag kommer ihåg dagen så väl.
jag och min bästa vän hade varit vänner i sex år, en vänskap som dog, ett halvår senare.
och den där vännen som jag då hade känt i två år, hon som kunde alla mina hemligheter, hon vars namn jag inte längre yttrar, hon som kände mig så väl, jag som kände henne så väl. vänskapen som slutade med onda blickar och tomma ord på en arena i Malmö, precis innan vårt favorit band skulle spela.

om jag ändå vore i ett soligt främmande land just nu, om solen ändå stekte och lyckan var total. om det ändå var de vackra känslorna som sköljde över mig ikväll.