25/7 i afrika
Hej pa er, alla vanner!
nu har jag aven upptackt lite av turismens afrika. Jag akte pa ett tre dagars safari men avslutade mitt for att jag blev magsjuk och fick spendera ett dygn eller sa pa ett sjukhus har i Arusha men det gick bra tillslut. det ar lite pastrangande och sa, nar man blir sjuk har nere och de enda man har att forlita sig pa ar manniskor som man kant i en vecka. men de ar sa fina sa, sa det gick bara bra anda. sa nu har jag sett lite djur, giraffer, elefanter, lejon och ja, ni vet. sadana som inte riktigt gar pa gatan hemma i Sverige.
annars sa trivs jag battre och battre har nere och som jag sagt tidigare sa ser jag varlden fran en helt annan sida och bara det ar en upplevelse jag aldrig kommer glomma.
ah, gud. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. det finns sa mycket att beratta, sa mycket som hander hela tiden. i veckan sa var de ett till gang volontarer pa skolan jag jobbar pa, som malade den och gjorde den mer levande for den ar verkligen dod annars. sa det var jattefint att se forandringar. man ser aven hur mycket mer allt som vi har ar vardesatt har nere. hemma skulle aldrig barn (som mina broder eller vem som egentligen, inte ens jag som liten) bli upp over ornen glada for en klapp pa axeln eller ett leende pa lapparna. sjalvklart sa har alla andra forutsattningar har och det forstar jag till fullo men anda sa far denna delen av varlden mig att uppskatta allt som inte uppskattas i Sverige. aldrig skule ett barn i Sverige gora samma sak, dar ar det mer en sjalvklarhet, vilket egentligen ar en hemsk tanke.
jag menar, det finns sa mycket att ge till barnen har att man inte riktigt vet vart man ska borja. ska man forsoka hjalpa alla eller ska man fokusera pa endast en? det finns sa manga fragor som inte ar besvarade har, sa mycket man vill. det finns en annan tjej i den klassen som jag undervisar i och hon har alla symptomer pa dyslexi. hon forstar ingenting av genomgangar och hon kan inte fokusera. men jag satte mig ner med henne en dag och verkligen tragglade, satt och forklarade att hon inte gjorde nagot fel och att hon skulle fokusera. uppmuntrade henne till att forsoka mer for har sa slar bara lararna till henne for att hon inte gjort sin laxa, vilket bara ar for att hon inte forstar. den extrahjalpen som hon behover kommer inte finnas kvar nar jag och catja aker harifran. det kommer inte finnas nagon som uppmuntrar henne, som satter sig ner och forklarar hur man raknar tio ganger fem. och just det lamnar en tung sten i ens hjarta, att man inte kan hjalpa dem hela vagen, utan bara en bit. det blir sa kanslosamt for en, att veta att man gjort skillnad for ett barn men samtidigt veta att det inte ar vart sa mycket i langden.
som sagt, sa har jag massormassor att beratta for er dar hemma, jag upplever allt for forsta gangen och det kanns bra samtidigt som det kanns jobbigt for att man inte riktigt vet hur man ska handskas med allt. allt ar for forsta gangen och man tvingas att vaxa upp pa ett annat satt, for det finns ingen axel som man kan luta sig mot, inte pa samma satt som man gor hemma.
med de orden sager jag hejda for denna gangen men jag skriver snart igen och jag hoppas att ni alla mar bra darhemma och att ni tar val hand om er.
Karlek fran afrika!
nu har jag aven upptackt lite av turismens afrika. Jag akte pa ett tre dagars safari men avslutade mitt for att jag blev magsjuk och fick spendera ett dygn eller sa pa ett sjukhus har i Arusha men det gick bra tillslut. det ar lite pastrangande och sa, nar man blir sjuk har nere och de enda man har att forlita sig pa ar manniskor som man kant i en vecka. men de ar sa fina sa, sa det gick bara bra anda. sa nu har jag sett lite djur, giraffer, elefanter, lejon och ja, ni vet. sadana som inte riktigt gar pa gatan hemma i Sverige.
annars sa trivs jag battre och battre har nere och som jag sagt tidigare sa ser jag varlden fran en helt annan sida och bara det ar en upplevelse jag aldrig kommer glomma.
ah, gud. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. det finns sa mycket att beratta, sa mycket som hander hela tiden. i veckan sa var de ett till gang volontarer pa skolan jag jobbar pa, som malade den och gjorde den mer levande for den ar verkligen dod annars. sa det var jattefint att se forandringar. man ser aven hur mycket mer allt som vi har ar vardesatt har nere. hemma skulle aldrig barn (som mina broder eller vem som egentligen, inte ens jag som liten) bli upp over ornen glada for en klapp pa axeln eller ett leende pa lapparna. sjalvklart sa har alla andra forutsattningar har och det forstar jag till fullo men anda sa far denna delen av varlden mig att uppskatta allt som inte uppskattas i Sverige. aldrig skule ett barn i Sverige gora samma sak, dar ar det mer en sjalvklarhet, vilket egentligen ar en hemsk tanke.
jag menar, det finns sa mycket att ge till barnen har att man inte riktigt vet vart man ska borja. ska man forsoka hjalpa alla eller ska man fokusera pa endast en? det finns sa manga fragor som inte ar besvarade har, sa mycket man vill. det finns en annan tjej i den klassen som jag undervisar i och hon har alla symptomer pa dyslexi. hon forstar ingenting av genomgangar och hon kan inte fokusera. men jag satte mig ner med henne en dag och verkligen tragglade, satt och forklarade att hon inte gjorde nagot fel och att hon skulle fokusera. uppmuntrade henne till att forsoka mer for har sa slar bara lararna till henne for att hon inte gjort sin laxa, vilket bara ar for att hon inte forstar. den extrahjalpen som hon behover kommer inte finnas kvar nar jag och catja aker harifran. det kommer inte finnas nagon som uppmuntrar henne, som satter sig ner och forklarar hur man raknar tio ganger fem. och just det lamnar en tung sten i ens hjarta, att man inte kan hjalpa dem hela vagen, utan bara en bit. det blir sa kanslosamt for en, att veta att man gjort skillnad for ett barn men samtidigt veta att det inte ar vart sa mycket i langden.
som sagt, sa har jag massormassor att beratta for er dar hemma, jag upplever allt for forsta gangen och det kanns bra samtidigt som det kanns jobbigt for att man inte riktigt vet hur man ska handskas med allt. allt ar for forsta gangen och man tvingas att vaxa upp pa ett annat satt, for det finns ingen axel som man kan luta sig mot, inte pa samma satt som man gor hemma.
med de orden sager jag hejda for denna gangen men jag skriver snart igen och jag hoppas att ni alla mar bra darhemma och att ni tar val hand om er.
Karlek fran afrika!
Kommentarer
Trackback
