just i den där stunden när hjärtat och känslorna styr över det logiska och bestämmer att den här personen älskar dig tillräckligt högt för att få ta del av de hemligheter som ligger och trigger en djupt, djupt inne. den hemligheten som man tvivlar på när man berättar, ifall personen inte är beredd. men sen så påminns man ändå om att det är lättare att bära om man är två, man påminns om att när två boxas så blir slagen hårdare, man påminns om att tillsammans är vi starkare, för det är ju trots allt sant, så sant.

så man berättar. utlämnar, utplånar sig själv till max i hopp om att personen man anförtrodde allt ska ge allt tillbaka till en. att den ska bevisa att det var värt det. i hopp om att det är deras hand som hjälper en upp ifrån det där stengolvet, i hopp om att bandet är tillräckligt starkt för att lyckas bära allt för oss båda. utan brustna hjärtan.

ett brustet hjärta. det är denfinitionen på vad som händer när personen man trodde kunde ta allt, personen som skulle lyssna, som skulle hjälpa en att gå vidare på livets långa stig, personen som skulle veta så mycket, personen som skulle älskas så högt, när just den personen tar en del av hela dig. och bara går sin väg.

när personen som du anförtrott dig allt till, när just din person lämnar dig kvar. bruten. och bara går sin väg. utan ett ord.

det är då, när man ligger på stengolvet och förbannar sig över sin dumdristighet, över hur man kunde lämna ut sig själv när det fanns en risk. det är då man inser att kanske det inte finns en människa som man kan anförtro sig till då, det kanske inte finns någon som älskar en så högt att den skulle vilja bära den tunga ryggsäcken med en. och även om det skulle göra det, så skulle man aldrig våga, aldrig igen. för det finns fortfarande en bit som saknas, en bit som aldrig kommer igen. den biten som ersatts med en ekande tomhet. den biten som aldrig kommer tillbaka igen, så då kan du aldrig ge bort den igen.

men tomheten ekar fortfarande inom mig, där biten som nu är din en gång satt.