en blank sida och två timmar. insidan ekar tom efter alldeles för många tårar som runnit i alldeles för många nätter. jag släpper inte taget, det är mitt fel. jag släpper det inte. jag hänger mig fast, vid hoppet. hoppet om att vi kommer lyckas, du och jag. hoppet om att den värsta stormen är över men samtidigt rädslan över att den knappt har börjat. när jag vänder mig om så står du inte där med dina öppna armar, det är inte längre ditt leende jag ser, inte längre skratt som får mig lycklig. det är inte längre vi.
vi blev ni och mitt hjärta ekar tomt. tomrummet som ni lämnade ekar som röster av ungdomsskrik i en statstunnel. mina tårar har ingen riktig innebörd längre utan de är mer bara ett bevis av en smärta som varat för länge, bara ett bevis på hur hårt elden brände.

varje gång jag ser mig själv i spegeln, förvandlas det fina leendet till salta tårar när jag påminns om orkanen på insidan. orkanen som har stormat tillräckligt länge för att lämna brända hål i det sköra hjärtat. orkanen som har härjat förlänge för att jag inte ska känna igen smärtan. smärtan som sakta men säkert övergår i en längtan, en längtan efter en vändning. längtan efter något eller någon att fylla det tomrum som lämnades med dörren så starkt på glänt att jag inte har styrkan att stänga den själv.