-

att du och jag skulle rinna ut ur sanden var jag inte beredd på.

för det var bara i somras du sa att vi var tvunga att vara vänner, att du inte ville förlora det.

jag var inte beredd på att bli utkastad ur ditt liv, inte på det sättet.

jag som gjorde allt för att finnas där för dig, för att det skulle vara mig du vände dig till, för att jag ville hjälpa dig på alla sätt.

jag älskade att vara viktig för dig utan att tillhöra ditt gäng.

att vi kunde vara vänner trots att vi var så olika.

att du var den som sa att jag hade förändrats till det bra, du hjälpte mig och jag ville hjälpa dig på samma sätt.

så många minnen.

en stor vänskap.

tre år.

jag var inte beredd.

alla sa att du var dålig för mig, att jag inte borde umgås med dig men jag kommer ihåg hur jag ignorerade allt.

du betydde för mycket för det.

vår vänskap betydde för mycket för det.

för mig.

jag kämpade för att bevisa vad vår vänskap betydde.

men nu känns det ingenting.

och kanske jag var för snäll, kanske jag ville dig för väl.

det kanske är det mitt fel att det blev såhär.

jag kanske förtjänade det.

men hur kan jag bli bestraffad för att ha varit din vän?

just nu känner jag mig som den lilla osäkra tjejen som du körde över.

och det värsta är att jag vet att dethär inte ens känns i dig, jag är bortblåst.

det är svårt.

för jag vet att det är bara en knapptryckning som krävs.

men jag vet att jag blir mer sårad då eftersom du inte bryr dig.

och jag önskar att jag kunde vara mer som du, jag önskar att jag bara kunde låta bli att tänka.

att bara släppa, hur svårt kan det vara egentligen?

jag vet ju att jag vill men jag vet att jag inte borde.

men det är omöjligt att upphålla en vänskap som är så långt ifrån ömsesidig.

men samtidigt svårt att släppa en vänskap som betytt så mycket.